Igår morse kom en liten flicka i femårsåldern fram och ville klappa hundarna. Eftersom Nemi fortfarande inte är bekväm med att klappas av folk hon inte känner är det Zelda som får ta den här typen av sociala kontakter.
"Får jag hålla i kopplet?" Frågar hon sedan.
Det får hon, och då börjar hon gå, hon har hela sitt fokus på Zelda och förklarar vad hon vill att Zelda ska göra. "Kom", "Stanna", "Kom", "Sitt".
Och Zelda följer, hennes blick låser sig vid den lillas, hon går och står som om hon hade varit i finalringen på en utställning.
För detta älskar jag Zelda - hon tycker om barn, inte bara så att hon står ut med dem, men hon giller dem verkligen, söker sig till dem när vi är ute, låter sig klappas, pussas, kommenderas...
Tyvärr glömde jag att ta en bild. Ni hade sett en liten glad flicka i overall, en glad hund.
Senare på eftermiddagen träffade vi en barngrupp i tunnelbanan, den här gången fick jag i alla fall upp mobilen. Medan vi väntade på tåget blev Zelda klappad av alla de här barnen. De fick sina fingrar slickade "Hon pussade på mig! Hon pussade på mig!" och sina frågor besvarade...
Läraren bad mig avidentifiera barnens ansikten för säkerhets skull, han hade inga tydliga instruktioner från föräldrarna...
(Och Nemi? Hon stod en bit bort och blängde.)
8 kommentarer:
Fin hon är :)
Vilken fin egenskap hos en hund: att vara barnkär. Rudi träffar så gott som aldrig barn och är lite rädd för dem, om de kommer i samlad tropp.
Det är härligt när dom är sociala och tillåter sig hanteras även av små människor. Hilda anpassar sig efter vem det är som vill hälsa på henne, är det tex. en vuxen som är hundvan så lever hon upp till sitt smeknamn "Vilda-Hilda" medans om det är ett osäkert barn så sätter hon sig ner, är lugn och stilla och gör inga försök att närma sig barnet utan låter sig klappas i den takt barnet vill/vågar.
En god vän till mig hade en något bångstyrig häst som var snäll som Ferdinand när han reds av handikappade barn...
Fina fina Zelda
Jag blir så rörd, och litet överväldigad av det ansvar vi har gentemot våra hundar och hästar som (ibland) tar sådan hänsyn till oss...
Har hört många berättelser om stora hundar som inte drar i kopplet när ett litet barn eller en skör äldre människa går med dem. (Men som inte visar samma omtanke när husse/matte är ute med dem...)
Det är märkligt att Zelda lyder främmande barn! Min dvärgpudel gör likadant, hon älskar att leka med barn och försöker göra vad de än hittar på att be henne om.
Hennes extra vaksamma intresse börjar avta för folk i tjugoårsåldern, och vid ca 23 visar hon samma vänliga intresse som för alla vuxna
Jag undrar lite hur matschemat ser ut för dina goingar. Äter de torrfoder med? Hur ofta äter de rå mat? Vad äter de då?
Skicka en kommentar