31/12

Targetstick/freestyletrick II

Nu börjar Nemi få kläm på targetsticken:


Och följande hände i morse: i freestyle ska hunden kunna snurra, backa, buga eller vad det nu är den ska göra oavsett var människan befinner sig (nära eller på håll), och oavsett vad människan gör. "Opp" betyder att Zelda ska resa sig och stå på bakbenen, detta är hon är riktigt bra på (som alla kineser) - hon kan resa sig, stå still medan jag rör mig, snurra samt röra sig framåt eller bakåt. Kom på att jag alltid brukar stå när vi tränar detta, så i morse testade jag att säga "opp" medan jag satt. Då såg Zelda glad ut och började backa... på alla fyra...
Prövade att göra om det med kameran utan någon förhoppning om att samma sak skulle hända igen, men faktiskt, det blev en repris...

Eller såhär?

Nemi glömmer att hålla reda på sina människor...

Tre bilder blir det idag!

Först vår gästartist: underbart vackra Abba med sonen Aniello, från Olga da Polgas doggblogg. (Med tillstånd)


Sedan Zelda som hittat en spark


och till slut Nemi som vilar...

Freestyletrick/targetstick.

Här se ni hur Zeldas hopp genom armen har utvecklats (se onsdagen 22/12 om ni vill se hur vi började). Targetsticken är borta nu när hon vet vad hon ska göra, och jag har börjat lägga på ett kommando, samt belöna framåt för att få fart. Nu ska hoppet göras högre, och så ska vi ta itu med andra armen också...


Nemi ska äntligen få lära sig att arbeta med targetstick. Eftersom hon är van vid operant träning så biter hon i den, puttar på den, prövar det hon kommer på. Att det är nos mot grön plupp som ger klicket har hon inte upptäckt än... (även detta tycker jag är svårare än det ser ut...) Om ni undrar varför jag väntat så länge med detta så är det för att bromsa mig själv - Nemi är så snabb och energisk att det har verkat klokt att verkligen nöta in grunderna - sitt, ligg, vänta osv..- innan vi börjar med annat.

Juldagslunch!

Klicka en eller två gånger på bilden så blir den större!

Zeldas funderingar...

eller kanske

God Jul!!

Och tack för att ni läser vår blogg!

Nemi i spökåldern...

Ett freestyletrick från grunden....

Tänkte att ni kanske ville vara med från början: nu ska Zelda o jag träna in ett nytt trick som jag såg i helgen på freestyletävlingen. Detta borde passsa mig och Zelda, tänkte jag, så nu har vi satt igång. Nästa steg är att jag inte ska behöva visa med targetsticken, hon ska själv ta initiativet och hoppa. När hon gör det ska tricket döpas, och därefter ska hon bara belönas när hon gör det på kommando.
Det börjar bra, det var inga problem att få henne att hoppa genom armen, som ni ser...

Kors i taket! Zelda griper!

Zelda, som många kineser, handskas vanligen mycket varligt med föremål. Vi har nu tränat för att få till ett snabbare och mer kraftfullt gripande, och här ser ni resultatet. För att vara Zelda är detta ett jätteframsteg!

En stund i rasmontern...

I morse gjorde Zelda en liten insats i rasmontern som var glädjande välbesökt. Många vill känna på hundarna - både på de nakna och på en mjuk, mjuk puffpäls. Det kommer folk som har en kines för att diskutera pälsvård, öron, foder och annat. Det kommer människor som funderar på att köpa en kines, och sådana som önskar att de hade köpt en...
Så här kunde det se ut:



:

Härlig lördag! Vi är i rasmontern i morgon!

Träffade Casper, Fari och Alfons. Alfons i rasmontern, de andra två ställdes ut med mycket lyckat resultat. Grattis!
Tittade på freestyle och blev rörd till tårar av Agenes Mohlin, skrattade, häpnade och inspirerades - de tävlande är så duktiga, roliga och kreativa att det är en fröjd att se dem.
Jag kommer att höja medelåldern betydligt när Zelda och jag kommer igång!
I morgon söndag kommer Zelda och jag att vara i rasmontern av och till på förmiddagen! Välkomna att hälsa på, gång 4, nr 16.

Nu ska jag straxt iväg till

utan egen hund denna gång...

Duktig hund!

Fel igen...

Vovovovyyyylvov! YYYYLL. Vovov!
Vi är i parken, har haft en härlig promenad i snön, hundarna har sprungit som gaseller, är på väg hem. Då ser Zelda den stora schäfern som hon inte gillar/är rädd för trots att han aldrig varit annat än glad och artig mot henne.
Hon springer tillbaka, ställer sig ungefär 50 m bort, och stormskäller.
Jag småpratar med schäferns husse, väntar på att Zelda ska lugna ner sig. Nemi tvekar lite mellan att ansluta till mig eller till Zelda, väljer Zelda, springer dit och förstärker Zeldas lätt hysteriska skall med sina egna som är små men vassa.
Vad göra?
Jag avvaktar.
Mina hundar skäller som besatta, de står så att jag inte riktigt kan se dem.
Till slut går jag för att hämta dem, och upptäcker då en bullterrier med husse som har stannat inför dessa miniatyrfurier som nu skäller på den stackars bullisen i stället för på schäfern.
Frestelsen är stor att säga, beklagande, till bullishussen (som jag aldrig har träffat), att det är ju väldigt trist med bjäbbiga ouppfostrade småhundar som dessutom inte har en husse/matte inom synhåll.
Fast jag behärskade mig, bad om ursäkt, kopplade Zelda och undrade hela vägen hem vad jag borde ha gjort som hade varit bättre.

Sa du något?

Vårt lilla freestyleprogram

börjar ta form. Det ska vara c:a 50 sek. långt, långsamt i början, sedan snabbt. Här ser ni de första 20 sek.

När jag ser in i Zeldas öga...

Två till....

Tack för alla kommentarer! Jag kommer att fortsätta i det här formtet ett tag så att jag kommer igång ordentligt. Inga bilder kommer att vara poserade, jag ska bara försöka beskriva hur jag uppfattar det som pågår härhemma...

Det är KUUUL att leka med nya datorprogram!

Vilken är bäst? Den övre eller den undre?

Glömda?

Glöm inte att klicka 2 ggr på stripen för att se bättre!

En till mops...

Jaha, så har en till mops flyttat in. Detta är Molly, målad 1866 av Johan v Holst, en svensk konstnär som målade många hundporträtt. Jag har ropat in henne på auktion, och undrar nu vem som tyckte så mycket om henne att de beställde porträttet. Jag undrar hur lilla Molly var att leva med.
En sak syns tydligt: hon hade en riktig nos som hon säkert kunde andas med utan problem.
Hon är så välkommen hit!

Torsdag på Sveavägen.

Här kommer nästa försök. Tyvärr måste jag be er klicka på bilderna för att kunna läsa texten (helst 2ggr så att de blir så stora som möjligt), detta är ett tekniskt problem som jag måste lösa....
Badepisoden är som jag uppfattade den, jag tänker försöka beskriva sådant som händer, inte klippa ihop orelaterade foton till en påhittad berättelse.

Det det mänskliga ögat inte hinner se....

Att hitta sin egen stil...

Att blogga som Rudis matte gör var utmattande. Sedan har jag försökt i flera dagar att göra ett Olga da Polga blogginlägg - enda resultatet är att min kamera har gått i baklås eftersom jag mixtrat med inställningar som inte går att återställa. Några spännande närbilder blev det inte, inte ens när jag lyckades få med ett öga som tittade fram ur pälsen.
Så nu testar jag något nytt.
Varsågoda!

Ytterligare ett skäl att älska Zelda...

Igår morse kom en liten flicka i femårsåldern fram och ville klappa hundarna. Eftersom Nemi fortfarande inte är bekväm med att klappas av folk hon inte känner är det Zelda som får ta den här typen av sociala kontakter.
"Får jag hålla i kopplet?" Frågar hon sedan.
Det får hon, och då börjar hon gå, hon har hela sitt fokus på Zelda och förklarar vad hon vill att Zelda ska göra. "Kom", "Stanna", "Kom", "Sitt".
Och Zelda följer, hennes blick låser sig vid den lillas, hon går och står som om hon hade varit i finalringen på en utställning.
För detta älskar jag Zelda - hon tycker om barn, inte bara så att hon står ut med dem, men hon giller dem verkligen, söker sig till dem när vi är ute, låter sig klappas, pussas, kommenderas...
Tyvärr glömde jag att ta en bild. Ni hade sett en liten glad flicka i overall, en glad hund.
Senare på eftermiddagen träffade vi en barngrupp i tunnelbanan, den här gången fick jag i alla fall upp mobilen. Medan vi väntade på tåget blev Zelda klappad av alla de här barnen. De fick sina fingrar slickade "Hon pussade på mig! Hon pussade på mig!" och sina frågor besvarade...
Läraren bad mig avidentifiera barnens ansikten för säkerhets skull, han hade inga tydliga instruktioner från föräldrarna...
(Och Nemi? Hon stod en bit bort och blängde.)

Mitt och ditt...

Idag var det kyklingvinge till frukost igen. Zelda måste ha testat boakonstriktormetoden för hon tog sin vinge, gick ut i hallen, pep till, och kom sedan tillbaka utan vinge.
För Nemi tar det mycket längre - hon tuggar och tuggar, trots att jag underlättar för henne genom att skära jack i det sega skinnet och att slå av benen på några ställen.
Jag är helt säker på att Zelda gärna skulle trycka i sig en vinge till, men hon gör inget försök att ta ifrån Nemi den motspänstiga frukosten som dinglar än från den ena mungipan, än från den andra.
Bilden visat Nemi som äter, och Zelda som håller sig på ett icke-stressande avstånd. Så har det alltid varit - Zelda tar aldrig ifrån Nemi något som Nemi har, däremot kan hon markera att Nemi inte får ta en leksak eller mat som Zelda har hittat först, eller som Nemi inte hunnit fram till. (Kycklingvingen syns bättre om man klickar på bilden).

ADVENTure Dog Conference 2010!

Idag har jag varit på ADVENTure Dog Conference 2010
Temat var "Hunden i TV".
Vilken roll spelar de populära hundprogrammen? Ska de ses som folkbildning eller underhållning? Vem ansvarar för kvaliteten? Varför blir tittarna så upprörda?
I stort sett alla föredragshållarna var överens om att valpköpare behöver veta mer om vad det är för hund de tar med sig hem - exempelvis hade en kvinna sökt hjälp därför att hennes hund så gärna jagade. Hunden visade sig vara en stövare... och stövare jagar, vilket ägaren inte hade haft klart för sig.
Vidare talades det om uppfödarnas ansvar för att sälja rätt hund till rätt köpare, övermaskuliniseringen av hundar som blir resultatet av att utställningsdomare gärna vill se hanhundar med starkt maskulin prägel (med höga testosteronnivåer) och att vi därmed får hundar som har svårt för andra hanhundar, och som kan behöva kastreras för att kunna leva i miljöer med många tikar som ju löper med jämna mellanrum...
Intressant och roligt! Vilken förmån att få leva med dessa spännande små (eller stora) före detta vargar som har valt att ge upp sitt självständiga liv för att dela vardagen med oss.

Bild: Per Jensen, professor i Etologi i Linköping, talar om hundars "theory of mind".

Ett öra rött...

Vilket ansvar vi tar på oss när vi avlar fram hundar som behöver pälsvård, kloklippning, behandling av öroninfektioner de inte hade fått om de hade haft stående öron...
(Familjens första hund, en korsning mellan schäfer och etiopisk gathund, hade klor som slets ner till perfekt längd utan att vi behövde ingripa på något sätt.)

Nu kan jag inte skjuta upp detta längre...

Zelda har haft klåda i vänster öra några dagar, idag tittade veterinären på henne och berättade att det var en svampinfektion. Ganska lindrig än så länge, men dock...
Så nu måste jag ta itu med hundarnas håriga öron - det växer nämligen päls även nere i örat, och den ska man rycka loss. Jag prövade detta några gånger när Zelda var liten, men det verkade göra så ont att jag inte kunde/vågade fortsätta. Jag lät det bero, klippte istället så gott det gick med sax, och tänkte att så länge det räcker så kan vi alla vara nöjda. Men nu räcker det inte längre.
Håret ska hållas borta, ordentligt. En snäll sköterska visade mig hur hon gjorde, Zelda tog det hela med ro, så nu ska jag bättra mig. Jag började genast med Nemi när jag kom hem, tog tag i några hårstrån med en pincett, och ryckte till. Håren som var förvånansvärt långa lossnade och Nemi verkade inte besvärad alls.
Bättre teknik? Mindre känsliga öron?
Vem vet, men jag känner mig nu uppgraderad som puffpälsansvarig!

Stackars Nemi - nu börjar det...

Nemis päls har börjat tova sig. På benen. På sidorna. På magen.
Nu närmar sig sanningens minut, eller månader. Ska jag lyckas lotsa även Nemi, och hennes päls, genom den här trassliga tiden? Nemi har mer synpunkter på utredning av tovor än Zelda hade. Zelda teg och led och tittade ibland på mig med en anklagande blick som skar i mitt hjärta. Nemi piper, vägrar att stå still, säger till när hon tycker att det är klart.
Så nu blir det bad, bad och bad den närmaste tiden.
Får tänka på en liten pufftikk jag träffade nyligen. Hon var ett år gammal och som täckt av ett pansar av kompakt, tovig päls.
"Det är nog bara att klippa ner alltsammans" sa jag.
"Det skulle ta för lång tid att växa ut" svarade kvinnan som hade frågat hur jag gjorde, hon ville att hennes hund skulle se ut som Zelda.
Bild: Blä...