Igår hade Zelda kissat i min säng - kan det finnas ett sämre ställe? Jag har funderat en hel del över hur hon kunde komma på att göra något sådant, här kommer mitt försök till förklaring.
Hon har fortfarande inte förstått hur hon ska göra för att jag ska ta ut henne. Jag har alltid trott att hundar automatiskt går till ytterdörren och krafsar eller gnäller när de behöver gå ut. Det gör Zelda inte. Däremot kom hon igår eftermiddag och puttade uppfordrande på mitt ben. Jag skrev, frågade om hon ville upp i mitt knä. Det ville hon inte. Jag följde inte upp med att fråga mig vad det kunde vara hon ville om hon nu inte ville upp, utan skrev bara vidare. Nu efteråt gissar jag att det var hennes sätt att försöka få mig att begripa att hon behövde gå ut. Jag fattade som sagt ingenting.
Vad gör då en kissnödig liten hund? Kissar på golvet? Hon vet att det inte uppskattas. Kissar på en matta? Uppskattas inte heller. Kanske tänkte hon att det gällde att hitta ett ställe där ingen har sagt att hon inte fick kissa, och så testade hon sängen.
Det var de dåliga nyheterna. De goda är att hon börjar bli riktigt duktig på att gå slalom mellan mina ben!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hmmm... kanske någon tillfällig regression?
En gång är ingen gång.
Heja Zelda!
Bara en tanke som poppade upp när jag läst inlägget plus kommentar (och kanhända för mycket/lite av D. Haraway... och en hel del annan, av mig, ostrukturerad läsning...)
...friheten att tänka om andras ofrihet...
Visst är det så det är - jag har friheten att tänka kring Zeldas ofrihet. Hon kan inte öppna en dörr eller ett kylskåp, hon kan inte bestämma särskilt mycket i sitt liv, och jag försöker förhålla mig till det. Komplicerat....
ja, komplicerat, men det är ju det som gör det så spännande!
Skicka en kommentar