Idag skulle vi lämna in tvätt, vi gick över Sveavägen, och plötsligt började Zelda halta. Efter ytterligare några steg ville hon inte stödja på vänster framfot alls. Jag lyfte upp henne för att känna efter om hon hade gjort sig illa eller fått isklumpar mellan trampdynorna. Det hade hon inte, men tassarna var genomblöta trots kylan, och hon började genast försöka slicka på den ömma tassen.
Plötsligt kom jag på hur det måste hänga ihop: hon får vägsalt på tassarna, det svider, hon slickar. När hon får i sig salt måste hon dricka mer, vi är två som fyller på vattenskålen så vi märker inte att det går åt mer vatten än vanligt.
Och vattnet som kommer in måste ut, därför hade hon behövt gå ut en gång till i förrgår, och därför kissade hon inne.
Det är väl ingen enorm detektivbedrift att inse (eller tro) detta, men det känns väldigt skönt att ha något som liknar en förklaring...
Och så ska vi hålla oss till osaltade promenadvägar så gott det går framöver...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar