Igår var vi på Hundudden, satt på en trappa i solen. Jag tittade på ett stort och vacker träd som hade en gammal läkt skada på stammen och tänkte att så ser även de flesta människor ut.
Plötsligt stelnade Zelda till.
Ungefär hundra meter bort hade ett medelålders par blivit synligt, de gick långsamt på gångvägen, solen sken, de såg ut att ha det trevligt på sin promenad.
Zelda lyssnade, spanade ängsligt, sträckte på sig för att se bättre. Nemi pysslade med annat.
Jag sa, med tung ironi:
"Ja bäst att du håller koll, de skulle ju kunna ha en stor, lös, svart hund med sig."
(Det råder koppeltvång där de gick.)
Plötsligt hör jag mannen ropa/skrika:
"Men vad faaan! Hit! HIT!"
Och tror ni inte att de faktiskt hade en stor svart hund som var lös och som inte gjorde sig någon brådska att komma tillbaka till husse.
Hur?? kunde Zelda veta det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Sjätte sinnet eller bara ren erfarenhet;-)
Zelda hade uppenbarligen situationen klar för sig långt innan du hade det.
Doft och hörsel?! Jag förstår att du måste ha skrattat åt din egen ironi, som slog in.
Apropå Buzz (och indirekt Sid). Det ÄR svåra beslut att fatta. Buzz kan nog i teorin bli friskförklarad med tre ben, men några garantier finns det ju aldrig. Sedan undrar jag hur snällt det är mot Sid. Kanske måste vi i förlängningen gå kortare promenader och dra ner på tempot? Till vardags tror jag Buzz klarar sig utmärkt på tre ben. Men kommer vi att klara vardagen med en hund som har tre ben och en annan hund som har eld i baken? "Snällast" är kanske att låta Buzz slippa bli invalid och sedan skaffa Sid en mer jämnårig och mer "energirik" kompis? Det känns lätt att prata om det i teorin, men mitt hjärta bara skriker när jag ser hur den där jäkla tumören har börjat växa på Buzz ben igen. Buzz själv är just nu väldigt glad och nöjd med sin tillvaro. Känns så hemskt att behöva låta honom somna in samtidigt som han är helt glad och pigg i resten av kroppen. :-( Veterinären höll med mig om att jag har ett mardrömscenario framför mig. Jag måste alltså en dag bestämma att nu får det räcka, samtidigt som han "bara" har ont i benet. Han kommer antagligen inte att hinna bli dålig på något annat sätt. Usch och fy.
Om det bara fanns ett facit att smygtitta i...
Hon kände säkert dunsarna i marken när den kom springande långt innan den syntes. Men att den skulle vara svart, det vet jag inte hur hon visste ;-)
Klart Zelda visste! Hon är ju en HSD :-)
ej hundägare (HSP)
Skicka en kommentar