"Tack."
Det händer ingenting.
"Tack."
Det händer fortfarande ingenting.
Vad är det som inte händer?
Zelda släpper inte apporten.
Hon sitter glatt med träapporten i munnen, men släpper inte ner den i min utsträckta hand.
Vad pågår???
Jag kan bara tänka mig att hon har uppfattat "Tack" som "Nu får du äntligen spotta ut den där hemska träbiten". Det har hon gjort med blixtens hastighet. Hon har sett lidande ut medan hon har hållit i den (hon är som sagt alldeles ovanligt uttrycksfull), och blivit lättad när hon har släppt den. Nu har fobiträningen äntligen burit frukt, hon tycker inte längre att apporten är obehaglig, och då har "Tack" ingen betydelse längre. Och så har hon uppfattat att jag gillar att hon håller i apporten, så då gör hon det. Länge.
Otroligt!
Eller har någon annan en bättre tolkning?
Så nu får vi träna in ett "loss" :-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
hihi härligt!
Åh vad roligt, grattis :D
Åh, gulle! <3 De upphör aldrig att förvåna en, hundarna. Jag lär mig nya saker varje dag.
Idag överraskade Sid mig positivt genom att inte bry sig om vår snöskottande granne t ex! Och trots gårdagens hemska händelser ignorerade han tre hundar på slutet av vår promenad idag på morgonen (men inte de fem första). :-) Men så har han de senaste kvällarna börjat skälla åt sin egen spegelbild i fönstren i stället... :-/ Det är ett ständigt givande och tagande.
Grattis! :-))
Till Desperat Hemmafru - låter som strålande nyheter att han repar sig så snabbt efter skräckupplevelserna... jag börjar tro att en (helst stökig) liten hund skulle visa sig var ett betydande skydd mot demensutveckling - det sägs ju att det är av största vikt att ställas inför nya problem, hantera nya utmaningar för att hålla hjärnan i form, ochbatt bli glad och ledsen ibland, så att det känns.
Antagligen är lille Sid värd sin vikt i guld, även om du får lust att strypa honom ibland...
Hon har väl kommit underfund med att det är säkrast att hålla träbiten kvar, eftersom du i din slarvighet ändå kommer att slänga den och hon hamnar att hämta den igen. En smart hund med andra ord.
Jag menar att det måste vara jätte jobbigt för våra små håriga vänner att hålla reda på allt vi kastar och slänger runt omkring. Tur att vi har dem - hur skulle det se ut utan att de ständigt städade efter oss slarvmajor. :)
Kunde du Åsa skriva en återblick till början av din och Zeldas liv. Jag har läst de du skrivit i början av bloggen och många gånger funderat hur du tänker nu om saker och ting, efter att du levt med Zelda och Nemi. Blev så som du kanske tänkt dig? Har du ändrat dig i nåt?
Jo, kanske ska jag skriva en återblick, vi lär oss ju något av alla vi kommer i kontakt med, och Zelda har varit en utvecklande bekantskap...
Skicka en kommentar