söndag 3 februari 2013

Dag ett.

Igår var det faktiskt utmärkt att hundarna var kvar hos Agnes. Just nu (och de kommande tre dagarna) är det bara jag som bor i lägenheten. Operan slutade kvart över åtta, sedan skulle vi äta litet, det tog ovanligt lång tid att få maten. Nu kunde jag koppla av, det var ingen hundvakt som skulle avlösas, ingen brådska att komma hem.

Apropos att det är litet knepigt att vara ensam med det dagliga ansvaret för en hund: 
Vi hade en granne tidigare som var ensamstående, hårt arbetande, och som hade en hund som var något av ett naturbarn. Det var hennes första hund och hon hade inte lärt honom någonting utöver att vara rumsren. När hon flyttade till Stockholm skaffade hon en au pair som skulle ta hand om hunden på dagarna.
Au pairen kom från Ukraina. Hon ville lära sig svenska, och sa, vid rekryteringen, att hon egentligen gillade hundar bättre än barn.

Efter bara några veckor började det hända märkvärdiga saker med hunden. När au-pairen sa till honom att vara tyst slutade han skälla. Det var som magi, sa grannen. Sedan slutade han att dra i kopplet, och satte sig stillsamt ner när kopplet skulle på istället för att fara runt och skälla. Fast bara när det var au-pairen som skulle ta ut honom.

Grannen drog slutsatsen att ukrainska var ett hemligt språk som man kunde använda för att kommunicera med hundar, och visade mig stolt en liten ordlista hon hade gjort. 
Sitt. 
Tyst. 
Gå och lägg dig. 
Stanna.
Ner (hoppa ner från soffan/stolen)

Hon berättade att hon kämpade med uttalet, fortfarande förstod inte hunden vad hon sa...

7 kommentarer:

Annalena sa...

- Nu förstår jag varför mina hundar både skäller och drar i kopplet- ukrainska är nyckeln :-D
// Annalena i Luleå

Anna Stigsdotter sa...

Ha ha, man får ut och köpa sig ett svensk-ukrainskt lexikon. - På tal om att vara ensam med hund. Chali är införskaffad på mitt initiativ och jag är också huvudansvarig, maken supportar vid behov. Men den senaste veckan har jag tillfälligt fått abdikera. Sängliggande med gruvligt halsont och hosta och ingen hundrastning, hundlek m m för min del. Har verkligen tänkt på hur jobbigt det skulle varit utan hjälp.

Anonym sa...

Haha!

Anna sa...

Hahah vad härligt :) Men tja det sitter nog inte i orden, så hon kan ju förgäves kämpa vidare med sitt uttal...

fianathome sa...

Magic :)))

Anonym sa...

Jag en gång i tiden hade en irländskvarghund som vuxit upp hos en som talade teckenspråk. Hunden lärde sig aldrig riktigt förstå talat språk. Det verkade som om hon inte riktigt förstod att jag talade till henne när jag t.ex. ropade på henne. Hon bara såg på mig med artigt svalt intresse och klart oförstående. Men till och med mina "dåligt uttalade" tecken förstod hon utmärkt utan svårigheter.

Jag förstår Åsa väldigt väl detta med att vara ensam med hundar. Själv har jag varit ensam nu i fem år och börjar vara van med det och lika som du känner mig lite konstig de sällsynta tillfällen när jag inte behöver av någon orsak skynda mig hem till hundarna direkt efter diverse evenemang. Plötsligt känns det se oerhört tomt och man har ofattbart mycket tid.

Eva sa...

Helt (h)underbart!