I går, på förmiddagen, kom ett gäng killar i 10-12-årsåldern mot oss på gatan. En av dem slängde iväg ett litet föremål i vår riktning. Det såg ut som en smällare. Han tittade på den lilla cylindern, tog ett steg närmare och stampade på den.
För att få den att smälla, tänkte jag, eftersom den fortfarande inte hade gjort det.
Den small inte, men jag exploderade. Jag sög tag i killens jacka:
"VAR DET DÄR EN SMÄLLARE?"
"RÖR MIG INTE. SLÄPP MIG."
"VAR DET EN SMÄLLARE?"
"SLÄPP MIG"
Jag släppte inte.
"Det var en cerat."
Jag släppte, tittade efter, han hade rätt. En cerat var det.
Detta är inte en smällare
När jag såg mig om var han borta. Jag vet fortfarande inte riktigt vad som hände. Var det bara ett stackars barn som slängde sin cerat och som blev påhoppad av mig? Slängde han något som han trodde att jag skulle tro var en smällare? Har jag blivit miljöskadad av att ha blivit omringad av killar (äldre) som slängde smällare på hundarna med avsikt (det var förra året)?
Om jag visste vem han var hade jag bett om ursäkt.
8 kommentarer:
åh, jag förstår dig och din snabba reaktion! Barn och hundar gör man allt man kan för att skydda ...
Naturligtvis skulle du bett om ursäkt om du fått chansen! Förhoppningsvis förstår han vad du blev rädd för och över vad som skulle kunnat hända om det faktiskt varit en smällare.
Håller med ovan!
Förhoppningsvis har han föräldrar som (om han vågar berätta) inser hur rädd du blev. Och gissningsvis SÅG grabben det själv också.
Men jag känner med dig! Skulle nog ha gjort precis likadant... (Dessutom...Hmmm... Om vi ska vara lite petiga så ska väl inte cerat kastas annat än i papperskorg egeeentligen...)
Igår när jag åkte hem med båten över till Henriksdalshamnen såg jag en person med barn som drog av ett par raketer vid kajen för att sedan hoppa in i en bil. När jag gått i land så stegade jag fram till bilen, knackade på rutan och frågade om det var han som fyrade av rakterna nyss. Ja, det var det, sa han. Då frågade jag honom om han för en sekund tänkte på alla hundar som får panik när såna här smäller. Näe, det hade han inte gjort. "Gör det nästa gång då, sa jag! Jag har en hund hemma som blir jätterädd!" Ja, jag ska tänka på det, sa han. Jag såg att han för sitt inre tänkte "Galna kärring". Men det bjuder jag på. Grrr....
Till Gudrun. Igår var 7 januari. Suck.
Nej men Åsa, som svensk borde du väl vara mera förstående och tillmötesgående. Jag nästan kunde rekommendera dig medlemskap i FFKK (den Finländska Fittiga Kärringars Klubb), vars egentliga ändamål är att sätta spärr på ungdomarnas kreativitet och själv-uttryck.
;)
.
Tänk, det kan nästan gå över styr när vi värnar om våra fyrbenta vänner. Naturligtvis var det inte meningen att det skulle bi som det blev. Killen visste nog att även ett cerat inte borde kastas på vägen. Tror han överlevde "överfallet"
Han lär väl inte smälla mer i år antagligen...
Förstår att du fick lite skuldkänslor - samtidigt är det sunt att reagera. Alla lärde sig nog något bra med detta.
Du är ju en väldigt god flockledare :)
kramelikram
Fia
Förlåt men jag fick mig ett gott skratt, såg det framför mig. Jag kunde gjort samma sak själv... Tycker inte du ska behöva må dåligt över det, han överlever :) och fick sig nog en tankeställare och låter bli att kasta saker på marken överhuvudtaget i fortsättningen.
Skicka en kommentar