I morse på morgonpromenaden mötte vi fyra rådjur.
Nemi hamnade i extas. Den lilla hunden fanns inte mer, det jag hade i andra änden av kopplet var ett rovdjur som i över hundra miljoner år hade tränat på att känna igen ett bytesdjur och, nu, nu hade inte bara ett utan en hel flock bytesdjur dykt upp. Enda problemet var att hon satt fast på något konstigt och oförklarligt sätt.
Jag tror att hon upplevde något som en människa hade klassificerat som ett andligt möte med livets mening.
Zelda som var lös lyfte inte ens blicken.
Rådjur?
Vem bryr sig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Åh :-) de är fantastiska de där ögonblicken när man känner sig ursprunglig/ett med naturen/livet.
:D
Exakt så är det hos oss. Min lilla gulliga hund blir till ett skällande monster när vi möter våra rådjur här. Aya bryr sig inte ett dugg och de ska vara syskon.
Vilken tur att inte Nemi också var lös!
Till anonym - inte tur, skicklighet...
Coola Zelda :)
Skicka en kommentar