Elva månader!

Zelda har inlett sin elfte månad med att flyga till Malmö (inte så kul), bo på hotell (inte så dumt), träffa nya människor (riktigt roligt). Jag har anmält henne till en utställning 14/2 så får vi se vad hon tycker om det, en del hundar verkar tycka att det är kul, andra blir bara besvärade... Och vi tränar, det går längsamt eftersom hon ofta tycker att det verkar farligt att göra det jag ber ´henne om. Klickern har vi fått slänga eftersom hon blev rädd för ljudet (det finns fler CC som reagerat likadant, men som fungerat perfekt när klickern ersattes med ngt som inte låter lika högt...)
I Bild: senaste passet med Memea som visar hur jag ska göra... Foto Ulla Montan

Ett stort steg åt rätt håll!

Idag hände något jag inte riktigt vågat hoppas på: Zelda var i Observatorielunden med kompisarna som numera inkluderar två Springer Spaniels som hon nästan inte är rädd för alls. Plötsligt dyker en ny hund upp - en tik med litet gråhundsutseende. Jag lyfter upp Zelda så att hon inte ska kunna göra sin springaförlivet manöver, vi tittar litet på hur den nya beter sig. Hon tar det lugnt, hälsar försiktigt på de andra. Efter en liten stund sätter jag ner Zelda som börjar leka med de kända hundarna. Plötsligt inser den nya tiken att där finns en hon inte har hälsat på, och sätter av i Zeldas riktning i galopp.
Det är nu det blir oväntat och uppmuntrande.
I stället för att fly stannar Zelda kvar. Hon kryper visserligen ihop som om hon fruktade det värsta, men hon stannar där hon är. Den nya nosar försiktigt, viftar på svansen, och plötsligt är även Zeldas svans synlig, den svänger av och an!!!
Eureka!!!
Antingen har mina försök att skapa en tryggare situation för henne genom att lyfta upp henne så fort det har kommit nya hundar burit frukt, eller så har hon helt enkelt börjat växa ur sin rädsla...
Oavsett vilket gör det mig väldigt glad. Hon verkar tycka att det är oerhört kul att umgås med andra hundar när hon bara vågar, så det hade ju varit sorgligt om hon hade hållits tillbaka i sitt sociala liv av att modet inte riktigt räckt till...

Chinese Crested på 13 plats!!

Jag har trott att jag har valt en rätt ovanlig liten hund, men det visar sig vara fel. Kennelklubben har just kommit ute med årets 20-i-toppraser, och där hittar jag CC på trettonde plats med 915 registrerade hundar!
Vi är inte ensamma!
(På första plats? Schäfer, som alltid...)

Kapitel 5 klart, och feedback...

Igår fick jag äntligen iväg kapitel fem, och så fick jag en del feedback på kapitel 1-4. Jag påminns alltid om hur svårt det kan vara att läsa min delvis impressionistiska råtext...Exempel på frågor som dyker upp: hur stort utrymme ska mina tidigare hundar få - boken handlar inte om dem, men de lever ju kvar inom mig, de påverkar mina förväntningar på Zelda, de påverkar mina strategier i umgänget med henne...
Zelda har för övrigt tillfrisknat (om man kan säga så om ngn som inte varit sjuk) - hon har slutat fnysa, utan behandling! Idag börjar jag skriva på det sista kapitlet som spänner över en hel månad - boken slutar när hon fyller 1, den 26/1!

Fnys!

Bättre är så kan jag inte beskriva hur Zelda har låtit av och till sedan söndagskvällen. Är hon sjuk?
Igår bestämde jag mig för att låta någon mer kompetent person ta ställning till frågan. Nytt besök hos veterinären som konstaterade att Zelda inte hade feber, att hon inte hade några förstorade lymfkörtlar, att hennes lungor lät som de ska (hur klarar veterinärer att höra någonting med så mycket päls mellan bröstkorgen och stetoskopet??)
Zelda är pigg f.ö. , äter som hon ska.
Diagnos: antingen har hon fått in något främmande föremål i näsan eller så har hon drabbats av noskvalster. Är det ett föremål lossnar det antingen av sig själv, eller så blir slemhinnorna infekterade, och då börjer det rinna som gulgrön snuva. Är det kvalster så försvinner de efter behandling, vi fick ett recept på antikvalstertabletter med oss hem. Tänker avvakta en dag eller två...
Jag har absolut blivit sjåpigare med Zelda - hade det varit Nestor hade jag nog tagit det lugnt så länge han verkade helt opåverkad...

Inte blev det klart...

Inte blev kapitlet klart, livet kom emellan... Zelda nyser, hoppas att hon inte är på väg att bli sjuk för första gången just nu när jag har kurs och inte kan arbeta hemifrån!

Kapitel 5 snart klart...

Idag ska jag skicka in det femte (av 12) kapitlet i Zeldas bok till Natur och Kultur. Sedann ska jag ha en diskussion med Lena Albihn, min redaktör. Hur ska balansen mellan Zeldas vardag och de mer övergripande frågorna om relationen människa/hund se ut? Hur mycket reflektion, hur mycket fakta?
Vi diskuterar omslag fram och tillbaka - marknadavdelningen är rädd att boken ska uppfattas som en skämtbok om vi gör som vi hade tänkt: klär mig i en sjuttonhundratalsklänning och sätter Zelda i mitt knä.
Jag blir överraskad.

Mysteriet är löst! (Nästan säkert...)

Idag skulle vi lämna in tvätt, vi gick över Sveavägen, och plötsligt började Zelda halta. Efter ytterligare några steg ville hon inte stödja på vänster framfot alls. Jag lyfte upp henne för att känna efter om hon hade gjort sig illa eller fått isklumpar mellan trampdynorna. Det hade hon inte, men tassarna var genomblöta trots kylan, och hon började genast försöka slicka på den ömma tassen.
Plötsligt kom jag på hur det måste hänga ihop: hon får vägsalt på tassarna, det svider, hon slickar. När hon får i sig salt måste hon dricka mer, vi är två som fyller på vattenskålen så vi märker inte att det går åt mer vatten än vanligt.
Och vattnet som kommer in måste ut, därför hade hon behövt gå ut en gång till i förrgår, och därför kissade hon inne.
Det är väl ingen enorm detektivbedrift att inse (eller tro) detta, men det känns väldigt skönt att ha något som liknar en förklaring...

Och så ska vi hålla oss till osaltade promenadvägar så gott det går framöver...

Klä på sig eller gå ut som man är?

Behöver hundar kläder? Såhärårs är Stockholms trottoarer en enda lång catwalk (dogwalk?) för stadens hundar. En del går i hemstickat eller hemsytt, andra i designade och välskräddade små plagg som kan ha kostat mer än det matte/husse har på ryggen. En del har funktionella plagg som går att springa i en hel dag om så behövs, andra har plagg som nästan kräver att hunden sitter på armen.
Klä på Zelda eller inte?
Hon har redan päls, och när det är kallt (som nu på morgonen, -10) inleder hon med att rusa runt i hög fart, vilket antagligen gör att hon får upp värmen. Hon visar i alla fall inga tecken på att hon fryser, och så länge hon inte gör det tolkar jag läget som att hon inte behöver kläs på.
Hon har i.o.f. sig en overall (heltäckande) men den syftar till att hon inte ska bli ohanterligt smutsig i slaskigt och lerigt väder...
I bild: vit vinterjacka för liten hund från LeChien

Imorgon börjar arbetet...

Det är demoraliserande att ha hund - det är så intressant och allmänt tillfredställande att vara med henne att studenterna har svårt att konkurrera...
Fast jag vet att det blir roligt att träffa nästa gäng i morgon - det händer faktiskt mer med dem på två veckor än det gör med Zelda...

Kommunikationsproblem...

Igår hade Zelda kissat i min säng - kan det finnas ett sämre ställe? Jag har funderat en hel del över hur hon kunde komma på att göra något sådant, här kommer mitt försök till förklaring.
Hon har fortfarande inte förstått hur hon ska göra för att jag ska ta ut henne. Jag har alltid trott att hundar automatiskt går till ytterdörren och krafsar eller gnäller när de behöver gå ut. Det gör Zelda inte. Däremot kom hon igår eftermiddag och puttade uppfordrande på mitt ben. Jag skrev, frågade om hon ville upp i mitt knä. Det ville hon inte. Jag följde inte upp med att fråga mig vad det kunde vara hon ville om hon nu inte ville upp, utan skrev bara vidare. Nu efteråt gissar jag att det var hennes sätt att försöka få mig att begripa att hon behövde gå ut. Jag fattade som sagt ingenting.
Vad gör då en kissnödig liten hund? Kissar på golvet? Hon vet att det inte uppskattas. Kissar på en matta? Uppskattas inte heller. Kanske tänkte hon att det gällde att hitta ett ställe där ingen har sagt att hon inte fick kissa, och så testade hon sängen.

Det var de dåliga nyheterna. De goda är att hon börjar bli riktigt duktig på att gå slalom mellan mina ben!

Glad!

"Vad kavat hon har blivit!"
Vi står i trappan upp mot Observatorielunden. Zelda hälsar på en av våra parkbekannta som för dagen inte har med sin lilla pudel. De har inte setts sedan tidigt i höstas, och jag ser plötsligt Zelda utifrån. Visst är det så! Den rätt ängsliga lilla valpen har nu blivit en kavat ung dam.
Det gör mig glad!

Liten hund överraskar stort, och God Fortsättning på det Nya Året!

Zelda överraskade stort igår genom att sova sig igenom fyrverkerierna. Kanske hade hon hunnit vänja sig litet under kvällen - det smällde litet sporadiskt. Vi hade på hög musik, hade sett till att hon var riktigt trött genom att vara ute större delen av dagen, plus att hon hade fått ett stort ben att sysselsätta sig med. Vid halvelvatiden slocknade hon och sedan sov hon tills det var dags att stiga upp idag.
Otippat, som sönerna hade sagt, och uppmuntrande - jag hade inte riktigt vågat hoppas att det skulle gå så bra!

Zelda och jag vill passa på att önska alla som läser detta en riktigt god fortsättning på det nya året!