Tack Nemi!

Igår kväll gick vi till den lilla inhägnade lunden (?) vid Engelbrektskyrkan. Där brukar Zelda vara särskilt nosig och svårmotiverad. Jag hade med mig små torkade blodpuddingstärningar, kopplade loss hundarna, och började promenera runt utan att säga någonting.
Nemi kom farande direkt för att se vad jag höll på med, hon gissade att det kunde löna sig att gå fot och fick en belöning.
Toppen!
Zelda nosade i några buskar.
Hade detta varit förra sommaren så hade jag försökt fånga hennes uppmärksamhet. Jag hade viftat med blodpuddingen framför nosen på henne, ropat, försökt att göra mig intressant. Nu fortsatte jag bara att slänga iväg blodpudding till Nemi som tyckte att detta var hur lyckat som helst.
Och till slut kom förstås Zelda, tveksamt, och undrade vad vi hade för oss. Då fick hon också blodpudding, och sedan hakade hon på.
Aldrig mer ska den stackars hunden belönas för något som jag sedan är missnöjd med att hon gör, som till exempel att ha sin uppmärksamhet någon annanstans än på mig när vi ska träna.
Och då har jag ändå inte tagit itu med frågan om varför hennes uppmärksamhet ibland dras åt det som jag tycker är fel håll.
Detta påminner mycket om psykoterapi - när patienten börjar tappa fokus beror det ju aldrig på att hon inte vill få hjälp, däremot kan situationen i ögonblicket ha blivit ohanterligt svår, eller så kan terapeuten ha misslyckats med att förklara varför det som avhandlas är viktigt.

Tänk så förtjusande praktiskt det kan vara att ha två hundar, och tack igen Carina för insikten!