Min. Min. MIN.

Zelda och jag ska ner i tunnelbanan.
Vid nergången står en muskelhusse, en muskelhund modell större sitter vid hans sida.
Hunden fixerar Zelda med en intensiv blick, den är spänd i kroppen, ser inte så förtroendeingivande ut.
Jag försöker väga för och emot.
Ska vi gå förbi eller ska vi gå till en annan nedgång?
Om vi håller oss så långt ifrån den andra hunden som möjligt blir det ungefär tre meter mellan oss. Muskelhussen har ett kort koppel, och han ser tveklöst ut att kunna hålla i sin hund vid behov. Han har dessutom uppmärksammat att hans hund har spanat in oss, så vi går.
Muskelhunden lyfter ändan från marken, lutar sig framåt, stirrar. Jag tycker att han ser ut att skaka av återhållen energi.
Jag fortsätter framåt, hoppas att jag har fattat rätt beslut.
När vi nästan är förbi böjer muskelhussen sig fram över sin hund, tar ett stadigt tag i halsbandet, tittar på Zelda och väser i hundens öra:
"Min. Min."
Och sedan, högre:
"MIN!"

Måste erkänna att jag önskade att jag hade valt en annan väg.