Dysfunktionella hundtränartankar...

Inom de kognitiva terapierna arbetar vi bland annat med att arbeta bort dysfunktionella tankar - sådana som stör och leder oss i fel riktning, snarare än att hjälpa oss att ta oss dit vi vill komma.
När vi tränar våra hundar dyker det upp en hel del intressanta dysfunktionella tankar..
Här är en av mina, som jag verkligen måste göra något åt.

Nemi står framför sin skivstång. Hon tittar osäkert på mig.
Jag upprepar:
"Åttan"
Meningen är att hon ska springa runt i en vanlig åtta, men eftersom jag står mycket nära skivstången så ska hon hoppa över den varje gång hon går runt ett av mina ben. Vanligen far hon runt i raketfart,  stången är inte hög så det blir ett skutt snarare än ett hopp.
Detta är inte svårt, tänker jag, det här kan hon innantill och utantill, hon har gjort det tusen gånger.
MEN SÄTT IGÅNG DÅ, tänker jag och blänger på henne.
Hon rör sig inte ur fläcken.

"Hon kan, egentligen" säger jag urskuldande till de övriga kursdeltagarna som agerar publik.

Där kom min ytterst dysfunktionella hundtränartanke.
Hon kan ju inte alls, alla kan se att hon inte kan. Utom jag.

Sanningen är uppenbar: just nu, i den här miljön, vet hon inte vad hon ska göra.

En mer konstruktiv tanke för mig hade varit:
"Oj, vad hindrade henne nu? Vad är det vi behöver träna mer på?"

Svaret kommer förstås direkt: vi behöver träna även detta i olika miljöer. De delar av programmet som inte kräver rekvisita övar jag på jag litet här och där, men skivstången brukar jag lämna hemma.

Jag kan inte lösa problemet innan jag släpper min dysfunktionella tanke att hon kan, och ersätter den med en mer realistisk tanke som är att vi inte har tränat detta på ett sådant sätt att hon nu kan göra det jag ber henne om.