På kvällspromenaden går vi förbi en uteservering, där sitter en man med en stillsam (det är de kanske alla?) bulldogg.
Jag stanar, planerar. Helst vill jag ta ut en så vid sväng att Nemi inte tycker att hon behöver bry sig om bulldoggen. Då hamnar vi mitt ute i vägbanan, vilket kunde vara OK, det kommer inte många bilar.
Manner ser oss, och säger:
"Det är ingen fara, hon är snäll."
Jag säger:
"Jag förstår det, men min lilla hund reagerar på hundar som hon inte känner, och vi tränar på att passera utan att skälla."
Och då säger han inte med anklagande röst:
"Det här är faktiskt en terapihund."
Han säger inte:
"Du får väl säga till henne om hon skäller, visa vem som bestämmer."
Han säger inte:
"Och hur ska hon lära sig om du beter dig på det där sättet?"
Han säger inte:
"Hon måste väl lära sig någon gång."
Istället tittar han vänligt på när vi går förbi på utsidan av de parkerade bilarna, när Nemi får en godis därför att hon fokuserade på mig och inte på bulldoggen, och så säger han:
"Jag förstår, så bra!"
Jag hade velat ge honom en kram, eller en blomma, eller en till öl!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Ibland tycker jag man förvånar sig själv med vad man förväntar sig för svar eller reaktion från människor man möter, när man tränar hund. Jag är likadan, innan människan i fråga öppnat munnen har jag redan rabblat igenom "klassikerna" i huvudet. Och då blir man så glad om man får något helt oväntat och förstående tillbaka :)
Hade ett liknande möte häromdagen, när en byagranne knackade på dörren och jag platsade hundarna i hallen och öppnade dörren. Efter några minuter tyckte Spunk att det var dags att hälsa fastän jag bett henne stanna, och smet fram utan att jag såg det. Och jag skulle precis skynda mig att säga "hälsa inte på henne nu när hon smet!", men innan jag hann säga det så ignorerade byagrannen Spunks hälsningsförsök fullständigt, till min stora lycka, så Spunk inte kunde självbelöna sig, och jag kunde ropa tillbaka henne till platsen igen. Och som belöning fick hon sen hälsa på byagrannen, som då klappade om henne så gott. Jag blev så glad av det :)
Vilka goa' historier! Både din, Åsa och Humlespunks. Och precis som ovanstående förvånar jag också mig själv.
Vi mötte i morse en ung (ser ut så iaf) rottiskille m matte. Assar började muttra. De hade vikit av lite åt sitt håll o jag höll koll på mitt. Båda hanarna bär sig lika åt. Båda mattarna också - vi log åt dessa "stridstuppar"... (A är ju mest osäker, antar att det var samma på andra hållet.)Förhoppningsvis kan det bli mer så här, när fler ändå tränar med hund och ffa med/mot problem.
Härligt när folk fattar! Tror inte jag varit med om det en enda gång... :( Men jag ska tro vidare... tro att "nån gång händer det..." ;)
åå det måste varit en väldigt snäll och förstående man! Vilken tur att det finns sådana :-)
imorse mötte jag en schäferhane och hans husse. Schäfern anföll Elsa för något år sedan efter att först ha uppvaktat henne, så varken jag eller hundarna känner längre något förtroende varken för hunden eller ägaren. Jag vände tillbaka upp i skogen för att låta dem gå förbi först. Fyra av mina hundar var oerhört upprörda och skällde som galningar och tre av dem ville bara fly men jag lyckades få dem ihopsamlade bakom mig så att de skulle känna sig trygga med att jag skulle kunna försvara dem om det skulle behövas. Men istället för att han då snabbt och smidigt går vidare stannar han. Schäfern sätter sig ner på typiskt schäfersätt - hukande huvud och helt och håller blicken fixerad på mig och mina hundar. De kan knappt lugna sig, hur skulle de kunna det? Med en "jätte" som slickar sig om munnen framför dem?
Tillslut börjar de iallafall titta kontaktsökande på mig och när alla sju ser på mig med sina snälla ögon tänker jag att nu, nu skall vi gå och alla får varsin godisbit. Men då! Helt plötsligt trycker hussen ner schäfern i marken och den vrålar! Stackarn! åå jag vet ingenting - varför gjorde hussen så? Var det fel av mig att gå avsides? det var ju för att få mina hundar lugna och känna mig själv lugn. Det var en smal stig och varför skall man trängas på en sådan smal stig när man faktiskt inte litar på den andra?
Kanske hussen också ville få sin hund "på andra tankar" liksom du så fint beskrev i ditt inlägg och liksom jag ville göra... förlåt nu skrev jag alldeles för mycker här på din sida ... men känner mig förvirrad efter detta hur blev det egentligen, vilka avsikterna var och varför ...
Eter att ha tagit del av ditt inlägg och kommentarerna ovanör så kan jag bara konstatera att man aldrig vet vad man möts av. Men ibland blir deet bra!
Vad härligt att läsa en blogg om djur där man liksom mig tränar vid hundmöten! Känns bra att man inte är ensam även om det går frammåt :) Förövrigt gillar jag din blogg! ^^
Så ska det vara ALLTID! :)
Gun med Nova (CCD)
Skicka en kommentar