Chilli och staket....

Ni minns säkert lilla Chilli som drog igång en så rolig diskussion om vad hon skulle bli när hon blev stor tidigare i somras. 

Nu är hon drygt fyra månader och ser ut såhär: 

Jag blir faktiskt helt förpaffad av att det kan finnas så mycket fart, glädje och energi i en liten bergerkropp - hon är som motsatsen till de små damerna, inte minst därför att att hon inte hakar upp sig på sådant som går henne emot. Jaså var det besvärligt? Jaha. I stället för "Himmel, det där var besvärligt, det ska vi lägga på minnet och aldrig, aldrig göra om". (Ordvalet - en liten hälsning till HumleSpunks bergerblogg). Alldeles, alldeles underbar liten hund, tycker både jag och matte.

Och sedan var det staketet. Bakom det här staketet hälsade vi på en liten stund igår. Då hade Nemi varit fantastiskt duktig mest hela dagen och exempelvis inte skällt på en amstaff vi åkte tunnelbana med, och inte heller på ett antal hundar på hundcafeet där vi fikade med Chilli och hennes matte. Damerna har ingen egentlig staketvana, men gissa vad som hände när en välartad liten svart pudel kom stillsamt förbi.

Nemi rusar fram till staketet och skäller. Det påminde mig om berättelser om bordercollies som aldrig sett ett får men som genast börjar valla när tillfälle ges.

Nemi var inte hemma hos sig, kan väl knappast ha ansett att hon behövde försvara något revir eller så, har aldrig haft ett eget staket. Zelda och husets mops struntade fullständigt i den förbipasseranade pudeln, men Nemi ansåg tydligen att det var hennes plikt att larma. 

Vid staketet, som i serietidningarna.