Vovovovyyyylvov! YYYYLL. Vovov!
Vi är i parken, har haft en härlig promenad i snön, hundarna har sprungit som gaseller, är på väg hem. Då ser Zelda den stora schäfern som hon inte gillar/är rädd för trots att han aldrig varit annat än glad och artig mot henne.
Hon springer tillbaka, ställer sig ungefär 50 m bort, och stormskäller.
Jag småpratar med schäferns husse, väntar på att Zelda ska lugna ner sig. Nemi tvekar lite mellan att ansluta till mig eller till Zelda, väljer Zelda, springer dit och förstärker Zeldas lätt hysteriska skall med sina egna som är små men vassa.
Vad göra?
Jag avvaktar.
Mina hundar skäller som besatta, de står så att jag inte riktigt kan se dem.
Till slut går jag för att hämta dem, och upptäcker då en bullterrier med husse som har stannat inför dessa miniatyrfurier som nu skäller på den stackars bullisen i stället för på schäfern.
Frestelsen är stor att säga, beklagande, till bullishussen (som jag aldrig har träffat), att det är ju väldigt trist med bjäbbiga ouppfostrade småhundar som dessutom inte har en husse/matte inom synhåll.
Fast jag behärskade mig, bad om ursäkt, kopplade Zelda och undrade hela vägen hem vad jag borde ha gjort som hade varit bättre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja, det är hemskt! Jag har anlitat en hundpsykolog och det gick bra under våra privatlektioner, men tillbaka i verkligheten låter det som vanligt. För oss har det tyvärr lett till mindre frihet och mer koppel (med oförändrad decibelstyrka)
åh så svårt och frustrerande! Ja hur gör man när det blir så där? Du kunde väl knappast gjort på något annat sätt denna gång...
Men vad hade hänt om de båda hussarna hade gått vidare istället för att stanna och titta? Hade Zelda och Nemi trott att det var de som hade skrämt iväg dem och fått "sin belöning av det", eller hade de helt enkelt slutat skälla och fortsatt med sitt?
Jag tror också du gjorde rätt som bara hämtade dina hundar och gick, men det är inte roligt när det blir så, min ena hund gör på samma sätt. Hade du ropat till dem hade de kanske tänkt att vad bra, nu hjälper matte också till skälla på de andra hundarna.
Jag prövade med att ropa, men de kom inte... (vilket är mycket ovanligt nuförtiden). Bullishussen kom inte förbi - hundarna hade ställt sig på ett ställe där gången går mellan en husvägg och branten ner mot Sveavägen. Schäferhussen som vi känner väl och jag var överens om att Zelda gott kunde få problemlösa litet - jag trodde att hon skulle gå sin vanliga omväg och att vi sedan skulle kunna fortsätta hem, vilket antagligen hade hänt om inte bullisen hade dykt upp just då och hällt bensin på elden....
Skicka en kommentar