Salukifrilla, eller omedveten konsument.

Lyckligtvis kollar inte Zelda hur hon ser ut i spegeln när jag har klippt henne, för hade hon gjort det hade hon antagligen klagat.
Hon har nämligen fått Salukifrilla: kort på själva huvudet, långt på öronen. Ett av skälen är att jag inte vill att hon ska få hår i ögonen, ett annat att jag ofta kastar längtansfyllda blickar just på Salukis, och om man nu har en liten hund som skulle kunna se ut, litegtrann, som en Saluki i alla fall vad avser frisyren, så kan det ju vara kul att testa...

(Ni som har mycket bestämda uppfattningar om hur en puff bör se ut får blunda)

Gamla frisyren, ifall ni har glömt, foto Marie Bushill:

Om att träna, utvecklas, och nå sin potential.

Tennisspelaren Tracy Austin som varit världsetta säger i en intervju:
"To wake up every day and feel challenged, and like you have something to improve on and get better on, is phenomenal for an athlete."

Enligt den definitionen är damerna och jag atleter, eller i alla fall jag.
Precis detta, att sträva efter att ständigt bli bättre på det vi gör, är underbart motiverande och tillfredsställande från dag till dag. Fenomenalt livskvalitetshöjande, skulle jag till och med vilja säga.

Artikeln handlade egentligen om Serena Williams som just nu gör sin bästa säsong, och Patrick Mouratoglou, hennes nya tränare som anses ha del i hennes nytändning och framgångar.

Så här beskriver han sin tränings- och coachingfilosofi:
 "Every player is different - technically, physically and mentally," he explains. "You need to be able to analyse this and treat them accordingly. The final goal is always the same, to help them become the best they can be, but the means of getting there is different for every player. It's the opposite of the Nick Bolleteri model which is to take a lot of players and make them train in the same tough, regimented way; play the same type of game; and treat them the same. A few make it through to the very top and the rest fall by the wayside."

Jag vill träna enligt Patrick Mouratoglous metod: försöka förstå vad den enskilda hunden behöver och vad jag behöver göra för att föra henne dit. Antagligen är kinesen en ovanligt lämplig läromästare - jag har förstått att det inte bara är mina damer (i synnerhet Zelda) som går sin väg ifall de är missnöjda med träningsmetoden eller belöningsfrekvensen.
Och undra på att kineser länge ansågs vara nästintill obildningsbara när träningsmetoderna var anpassade till arbetsvilliga och förarveka hundar som schäfrar ...

När poletten (äntligen) trillar ner ...

Igår tränade vi tillsammans med Linda och hennes Dansk-Svenska Gårdshundar, för Carina Persson. Ett freestyleträningspass kan lätt se ut som en campingsemester: 

Och då hade jag ändå inte med mig Nemis rekvisita, eftersom hon och jag bara skulle träna fritt följ (det  hon bommade i Uppsala).

Och vet ni, en underbart efterlängtad polett trillade ner, eller en talgdank tändes, eller hur man nu vill uttrycka det. Ibland kan man behöva höra saker flera gånger innan man förstår dem, och tar dem till sig.

Så här var det:

Jag hade tänkt träna på Zeldas bananmoment, och värmde upp henne som jag brukar inför tävling, genom att först slänga lite godis som hon får springa efter. 

Det brukar göra henne glad och pigg.

"Har du funderat på hur hon såg ut innan du slängde godiset?" frågade Carina.

Det hade jag inte, sådär direkt.

"För det är ju det du belönar" fortsatte Carina tålmodigt.

Och det var då jag fick aha-upplevelsen. Varför slänger jag godis? För att få litet fart på henne. Varför behöver jag få upp farten? Därför att hon inte har någon. Och vad belönar jag då: hennes ursprungliga brist på fart.

Alldeles självklart kunde man tycka, men jag har inte kommit på det själv. Lite pinsamt.

Så istället fick jag promenera runt, bort från min fartlösa lilla hund, och bara slänga godis när hon tittade på mig eller kom springande efter mig. Det ska vara hennes uppgift att hålla sig nära mig, inte min att försöka få igång henne.

Så från och med nu ska det inte bli någon förstärkning av dysfunktionellt beteende som att nosa, sacka efter, eller se trött eller oengagerad ut. 

Jag tror att detta kommer att ge oss en jätteskjuts framåt. I träningen brukar jag byta hund när den som jobbar tappar koncentrationen, men det kan jag ju inte göra två minuter innan vi ska in på tävlingsplanen. 

Springa bort och sedan belöna när hunden hänger på, det kan jag däremot göra.

Hurra!

Och med Nemi ska vi träna på att hålla positionen trots störningar, det kommer att gå fint.

Det var ett alldeles ovanligt givande träningspass, tack Carina!

Tack alla som höll tummarna för platsliggningen!

Vi hamnade på ena kanten, intill en schäfertik som sedan vann tävlingen - hon var alldeles lugn, och Nemi gjorde om sin fina insats från förra gången och fick tior (högsta möjliga poäng) för platsliggningen, och även för tandvisningen.
Sedan gick det utför. Vi startade sist, och lyckades inte få till samma fina kontakt som på träning och uppvärmning - bland annat började hon nosa under det fria följet - hon ville åt ett helt annat håll än jag. Noll poäng!
Och nu ska ni få höra en riktigt bra bortförklaring: precis när hon hade tagit den lilla (tack!) apporten landade en stor insekt (harkrank?) på hennes rygg. Därmed fick vi en nolla för det momentet ...
Det blev till slut 95 poäng vilket är 5 poäng från ett tredjepris, som vi säkert hade fått om inte vi haft insektsotur ... ;-)

Det som gör mig riktigt glad är att hon verkar ha accepterat miljön - det vimlade av stora svarta hundar och hon nöjde sig med att muttra lite åt en boxer och även åt en lagotto som hoppade upp mot henne när jag hade henne på armen. (Mitt fel, måste vara mer uppmärksam). Plus att hon morrade åt en medtävlare som försökte klappa henne medan hon satt i mitt knä.

Så här såg det ut medan vi väntade på vår tur:

Vi gör ett nytt försök i Bro-Håbo om två veckor!

Hjälp!

Storpudel. Engelsk Springer Spaniel. Schäfer 4 st. Dansk-Svensk Gårdshund. Australian Shepherd 2 st. Labrador Retriever, 2 st. Boxer. Australian Stock Dog. Lagotto Romagnolo 2 st. Korthårig Collie. Hovawart. Malinois. Rottweiler. Bordercollie. Finsk Lapphund. Australian Kelpie. Mellanpudel.

Och Nemi.

Där har ni startfältet i kvällens lydnadstävling i Uppsala. Har ni några tummar till övers får ni gärna hålla dem och hoppas dels att Nemi vågar sig på platsliggningen överhuvudtaget, och dels att hon inte blir uppvaktad av någon stor svart hund under tiden.

Titta vad vi har hittat:

en stor fin äng utan en massa stora lösa svarta hundar - perfekt att träna på, med andra ord!

Den ligger dessutom bara 20 minuter från oss med tunnelbana, i Gubbängen. Där tränade vi igår tillsammans med Karin och Bostonbrudarna. Det blev lydnad för Nemi och bananträning för Zelda, tusen tack för hjälpen! 

Nedan ett sådant där foto som på något sätt bara blir av sig själv när man råkar trycka på fel knapp på telefonen ... 

Tävla för att träna, träna för att tävla?

Förhållandet träning/tävling verkar vara mycket olika för olika människor och hundar.

Jag tävlar för att träna. Träna på miljön, träna på momenten i skarpt läge, träna på att inte ha kontroll över när vi ska prestera. Ibland kommer man ju in mycket tidigare än man trott, om exempelvis den som kör före inte fullföljer, ibland tar det mycket längre tid än man trott, exempelvis på grund av musikstrul, domarpaus eller annat.
Jag lär mig massor på varje start, och det är först på tävlingsplanen som jag märker hur programmet verkligen fungerar. Efteråt gör jag en analys av vad som behöver förbättras, och hur jag ska kunna genomföra den förbättringen. Där har jag ovärderlig hjälp av domarnas konstruktiva kommentarer.
Många tävlande har program som växer fram från gång till gång, vilket är fascinerande att se.

Andra tränar tills de tycker att de är helt klara. Det de visar upp på tävling är inte work in progress, utan ett färdigt, finslipat program.

Jag har förstått att detta är en klassisk diskussion inom idrotten: om man tränar mycket - finns det en risk att man då blir mycket duktig på att träna i stället för att att bli duktig på att tävla?

Gissningsvis är den optimala balansen tävling/träning någonting som varje ekipage måste hitta fram till själv. Jag är övertygad om att Zelda behövde all den miljöträning hon fick genom att vi tävlade relativt mycket redan från början. Hon var rädd för de andra hundarna, rädd för plastbanden på marken, rädd för diverse obekanta ljud, rädd för att sova borta, och så vidare. Till det kom att hon inte orkade koncentrera sig på träningen särskilt länge, så våra träningspass var korta. Riktigt korta.
Idag är rädslorna i stort sett borta, men det var intressant att se hur orolig hon blev på sin första lydnadstävling där hon inte kände igen stämningen trots att vi var på en klubb där vi kört freestyle bara någon vecka innan.

Med Nemi misstänker jag att vi behöver mer träning och mindre tävling just nu. För henne är planen en lydnadsstart i Uppsala på onsdag, om det inte regnar.

Zeldas nästa start är om en månad, i Norge!