måndag 25 november 2013

När började jag sakna damerna?

Någon minut efter det att de hade gått ut genom dörren.
Hela lägenheten blir stum på något svårförklarligt men mycket påtagligt sätt. Jag tror att det är deras andning som ger luften liv.

7 kommentarer:

Arlo sa...

Så träffande beskrivet!

desperat hemmafru sa...

Börjar själv oroa mig för hur JAG ska klara mig 14 dagar utan mina älskade hundar när vi far till Singapore om tre veckor. Sedan projicerar jag alla mänskliga känslor jag bara kan på hur mina hundar kommer att känna, tycka och må när jag är borta. Inte bra. Inte bra.

Maud Ayas och Shantis matte sa...

Håller också på att förbereda mig på en separation från hundarna under jullovet. Fast de ska vara hos sin uppfödare (som de träffar regelbundet) med sin mamma och allt är väl förberett, så tänker jag på avskedet redan nu.
Måtte jag inte överföra det till dem.Hemmet blir helt öde utan dem.

Anonym sa...

Jag vet känslan!
Varje gång jag lämnar mina vänner i ett hundhotell (var de trivs super och väl väl omhändertagna) lider jag av oerhört dåligt samvete. Logiskt vet jag att det är helt obefogad, men.....

Unknown sa...

Jag har inte dåligt samvete, hundarna verkar gilla att komma till pensionatet. De äter, leker, sover osv som de ska, så jag tror inte att de lider på något sätt (annars hade vi letat upp en annan lösning). Däremot lider jag, fast bara lite, om sanningen ska fram.

Lena sa...

Vilken bra beskrivning, bägge mina är med husse i stugan och det är... Stumt hemma... Fast lite skönt också, men inte för länge!

Olga da Polga sa...

åh precis så ♥
jag behövde egentligen gråta när jag läste det ...