I morse tvärnitade Zelda med nosen i vädret i trappan upp till Observatorielunden. Hon såg ut som en flyktberedd liten gasell, och jag förstod först inte vad det var hon hade reagerat på. När jag sedan såg mig om visade det sig att det stod en jättelik St. Bernard på avsatsen ovanför oss. Jag kunde se honom, men Zelda kunde bara känna hans doft. Intressant nog räckte det uppenbarligen för att hon skulle inse hur enormt stor han var - hon vädrade, spanade med nosen - jag hade givit en hel del för att få reda på vad hon fick reda på om honom, och vad hon skapade sig för inre bild av vad, eller vem, som dolde sig ovanför oss. Gissningsvis insåg hon att denne någon var jättestor, hennes reaktion på andra hundar är starkt påverkad av deras storlek. Säkert visste hon att det var en hanhund, och hans ungefärliga ålder.
Kanske fick hon reda på mycket, mycket, mer, men det viktiga som jag insåg, men som hon inte hade koll på var att hunden var bunden (husse borstade), och att han såg ytterst snäll och lugn ut.
Jag fick bära henne förbi, annars hade vi stått där än. (Annars går det oerhört mycket bättre när vi träffar nya hundar, Zelda blir sällan skrämd nuförtiden.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar