I morse träffade vi dvärgpudelkompisen och hans matte. Hon kommenterade hur annorlunda hundarna är nuförtiden - Zelda har slutat se ängslig ut, och Nemi har i stort sett slutat med utfall och andra tråkigheter.
Det är som att ha två nya hundar. Parkerna som Zelda inte ville/vågade gå i tidigare travar hon nu runt i med svansen i topp. Jag kan släppa henne utan att behöva oroa mig för att hon ska rymma hem. Det går att träna och leka utomhus.
Det som jag uppfattade som hennes personlighet var i själva verket hennes och min interaktion. Med en ny kontext växer det fram en ny personlighet, om vi nu ska definiera personlighet som ett genomgående sätt att reagera på inre och yttre händelser med tanke, känsla och beteende...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Så intressant! Jag har läst tidigare i din blogg om just detta och det är verkligen både fascinerande och lite skrämmande hur mycket man kan påverka sin hund i en riktning som man inte alls avser... Här arbetar vi just nu mycket med Wildas skotträdsla som expanderat till en överkänslighet för ljud generellt. Inte bra. Det har givit mig mycket att läsa det du skriver och börja tänka på det där med hur jag ser på (alltså tittar på) Wilda när det är något som smäller eller dundrar. Genom hennes reaktioner har jag ju också blivit lite "överkänslig" för ljud. Jag övar mig på att inte vara det....
Hej Åsa!
Jag har letat efter en mail adress till dig, men hittade i varje fall din blogg. Har du lust att kontakta mig på min mail?
bob88bo@hotmail.com
Hälsningar Louise och tollarna Mirre och Lyra
(vi gick kurs tillsammans i Stockholm för Lina Petterson och har setts en del på freestyle tävlingar)
Jag undrar vilka dåliga sidor jag själv supportar hos mina hundar. Jag vet att jag jobbat fram många goda, men känner mig stressad bland folk när hudarna inte uppför sig som jag hade velat. Vad är det för signaler jag sänder ut egentligen?
Skicka en kommentar