Damerna och Dolly Parton!

Nej, hon var inte på besök, det är jag som var på maskerad igår...

Damerna var som synes inte ett dugg intresserade av peruker, enorma lösögonfransar och tjock makeup...

Nytt hem Addis Abeba style:

Idag blir det litet mer Etiopien:
Här ser ni bröderna Yaphet (tv) och Yared (th) med hunden Jackie som de hittade på gatan utanför morföräldrarnas hus. Hunden lyckades göra ett så gott intryck på dem att den fick följa med hem, vilket de inte har ångrat.

I Addis finns inget Hundstall eller liknande, så den här lilla hunden tog saken i egna tassar och charmade sig till ett gott och kärleksfullt hem.
Heja Jackie säger vi!

Träning - klok planering efterlyses.

Just nu har jag två oerhört träningsvilliga små hundar.

Jag har en vag plan för nästa tävlingssäsong som ser ut ungefär såhär: vi måste komma igång i lydnadsettan, det är fortfarande bara apporteringen som vi inte kan. Vi ska köra vidare med samma freestyleprogram som tidigare, Zelda ska ta certifikat och Nemi två till uppflyttningar i klass 2. Vi ska köra vidare med Heelwork to Music, där båda hundarna har tagit uppflyttningspoäng i klass ett, nu ska vi satsa på två till. Vi ska komma till start i 6+ (när man kör båda hundarna samtidigt).
Det är tröttsamt att bara läsa igenom listan.

Jag kan istället ordna aktiviteterna efter angelägenhetsgrad.

Då blir det
1. Freestylen för båda hundarna.
2. HTM, båda hundarna
3. Lydnadsettan
4. 6+
Tror jag.

Då ser jag direkt att jag kanske inte ska bry mig om 6+ just nu, utan istället koncentrera mig på att träna det som krävs för de första tre.

Problemet med lydnaden är att momenten kräver underhåll. Ställande under gång, till exempel, som vi slet rätt mycket med men sedan lät vila, har Nemi lyckats glömma. Zelda som tar längre tid på sig att lära nytt verkar ha lättare att minnas.
Så om varje träningstillfälle ska ha ett bestämt mål, långsiktigt och kortsiktigt (varför tränar jag just det här just nu? Hur vill jag att momentet ska utvecklas/förbättras under just det här träningspasset?) kommer det att krävas en genomtänkt plan.

Den behöver jag skapa innan jag tar upp träningen på allvar.
Under tiden är ju positionsarbete aldrig fel, men fortfarande inte helt oproblematiskt. Tränar vi lydnad vill jag att hundarna ska sätta sig vid min vänstra sida när jag stannar. Tränar vi HTM eller Freestyle vill jag absolut inte att de ska sätta sig när jag stannar. De måste alltså lära sig att läsa mitt kroppsspråk: om jag är stel i kroppen är det lydnad som gäller, om inte är det antagligen HTM. Och jag måste vara så tydlig i mitt kroppsspråk att de ser skillnaden.
Pust.

Här har Nemi krupit upp i yngsta sonens knä och somnat. Zelda har parkerat sig i soffan. De verkar nöjda med att vara hemma igen!

Så. Nu är resan slut och bloggen återgår till realtid.

Ja, hörni.
Kan man resa bort i nästan en månad när man har två små hundar? Nu har jag testat, och svaret blir att för oss gick det alldeles utmärkt.
Det finns ju många sätt att ordna ett bra boende för hundarna medan man är bortrest. Många har en familjemedlem som gärna tar hem hunden/hundarna till sig ett tag. Man kan låna ut sitt hus/lägenhet till någon som vill vara hemifrån och som gärna tar hand om medföljande hundar. Man kan boka in dem på ett pensionat.
Eller så kan man låta dem bo hos någon som även åtar sig att träna dem, ungefär som människor gör med hästar. För hästen kan det vara mycket utvecklande att ridas ett tag av en ryttare som är skickligare än ägaren.
Ungefär så tänker jag när jag lämnar hundarna hos Agnes. Plus att jag tycket att det är bra att de bor i en vanlig hemmiljö. Just den här gången, eftersom jag skulle vara borta så länge ville jag även välja något som har fungerat bra tidigare eftersom jag inte skulle kunna hämta dem i förväg ifall det blev problem.

Medan jag var borta har följande hänt med hundarna: det har blivit mycket vardagslydnad. Agnes kan exempelvis inte ha fem eller sex hundar som rusar mot ytterdörren och skäller så fort det kommer någon, så de små damerna har fått lära sig att vara tysta i situationer där de är vana vid att låta. Nemi har inte fått dra i kopplet, och hon har inte fått skälla på andra hundar.
Agnes har uppenbarligen lyckats förklara detta för henne på ett bättre sätt än jag.

Sedan jag kom hem har jag oftast gått med två små hundar i slakt koppel. Nemi behöver påminnas av och till, men jag har fått en riktigt stabil grund att stå på. Härligt!
Det har blivit betydligt tystare härhemma, särskilt märks det när grannens två Grand Danois står och väntar på hissen, eller rättare sagt blir jag nu inte underrättad varje gång de går in eller ut.

Så vad tycker de små damerna själva? Det måste ju vara bättre för dem att jag inte blir irriterad, så ur det perspektivet borde de vara nöjda. Vad tycket de om att få lära sig nya regler på ett nytt ställe? Kanske tycker de att det är intressant. Jag tror mycket på att bryta invanda mönster för att göra vardagen ny och fylld av möjligheter, det borde kunna vara likadant för dem.

Jag undrar hur mycket de tänker på det som inte är. Tänker de på mig och på "hemma" när de är borta? Tänker de tillbaka på dagarna med Agnes nu när de är hemma igen?

De verkade (förstås) oerhört glada över att hitta mig igen, och att vara tillbaka i sin vanliga miljö, men de har inte verkat klängiga eller osäkra "du ska väl inte försvinna igen?", utan efter ett första dygn då de sov mer än vanligt har det mesta återgått till det normala - minus skall och Nemis ovana att streta framåt i kopplet.

Lyckat, tycker jag!

Själv har jag förstås saknat dem, men inte så mycket att jag låter bli att boka nästa resa...

Så här såg de ut när de kom hem:

Och på hemvägen:

Den 21 åkte vi tillbaka till Gondar, och Goha hotell. Tips: Four Sistes Reststaurant nere i staden, där åt vi middag, rekommenderas!
Nästa morgon flög vi till Addis, och till en överrsakning som Nebiat, Etiopisk kompis hade ordnat: vi fick träffa president Girma Wolde-Giorgios som arbetar i Kejsarens gamla palats. Inredningen är oförändrad sedan Kejsarens tid, kanske hade damerna varit välkomna. Kejsaren tyckte i alla fall om små hundar, han hade ett litet gäng chihuahuor som följde med honom överallt. Så rummet vi satt i har varit arbetsrum inte bara för Haile Selassie, utan även för hans små hundar, varv en, favoriten Lulu, har en gravsten i parken, den hann vi dock inte se.

Här kommer för ovanlighetens skull en bild från min tonårstid. Det är kväll, jag har vunnit en hopptävling, Kejsaren delar ut priserna. Mitt i bilden ser ni en av hans små hundar. De var alltid med, de var alltid lösa, och de ställde aldrig till några problem.

Så jag tror att de små damerna hade smält in utan bekymmer i det Kejserliga palatset. 

Mer nostaligi: min far överlämnar kreditivbrev 1959 i samma palats som Anette och jag besökte: 

På den tiden hade Kejsaren ett levande lejon i palatset. Min far tyckte att det var aningen obekvämt men han ler ändå artigt mot fotografen. Tydligen samsades lejonet och hundarna...

Och sista heldagen i parken...

Igår var det väckning 05, vi har börjat vänja oss vid morgonkylan så det blir lättare och lättare att kravla sig ur sovsäckarna och våga sig ut i det kalla mörkret utanför tältet.

Nu var målet nästa berg som heter Intyae, 4070 meter högt. Vi räknade med att vandringen skulle ta ungefär fem timmar, och det gjorde den. Först gick vi på en gräsbevuxen slänt, det var litet frost på marken, och mängder av små spindelnät som glittrade när de träffades av morgonsolen. En bit bort travade en liten grå sjakal målmedvetet, på jakt efter smågnagare enligt Jamal.

Här växer en härdig jättebegonia som skjuter upp en gigantisk stängel med blommor när den är 7 eller 15 år (vi fick litet olika uppgifter), sedan dör den. 

Här är en som precis ska börja sin första och sista blomning:

Nästan uppe. Vi var så matta att om vi hade röstat hade vi nog skippat den sista biten, men Jamal som hade makten (ryggan med kaffe och te) peppade oss att göra ett sista ryck och ta oss ända upp.

Så här såg det ut från toppen: 

På eftermiddagen blev det en mer beskedlig vandring utefter de svindlande stigarna runt campen. Tror att Zelda hade valt att stanna i tältet om hon misstänkte att promenaden skulle bli lika ansträngande som den på morgonen.
Idag är vi litet nostalgiska i förväg - det är sista dagen. En del ska vidare till Lalibela, andra till Omo i söder, och så är vi några vars resa tar slut här och nu.

Och så, i realtid: igår köpte jag äntligen en öronpeang så att jag kan slänga den trötta gamla pincetten som jag har använt för att hålla damernas öron fria från håret som växer i hörselgången.

20/11

Igår vet jag inte vad som hade hänt med damerna. På morgonen/förmiddagen trasslade vi oss upp till toppen av berget Bwahit, 4430 m över havet.
Så här kunde terrängen se ut:

Tänk er att det är uppför, uppför, uppför. Hur mycket man än andas är det svårt att få i sig syre så att det räcker, kroppen bara tvärstannar, det går inte att ta ett steg till. Damerna hade antagligen velat bli burna, men jag hade inte orkat bära en extra våtserviett. Att kånka på en hund hade varit helt uteslutet. Antagligen hade guiden och scouten fått bära var sin hund, de var vänliga och vana vid höjden.

Här är vår utmärkta guide Jamal - honom kan ni boka om ni också vill till Simien.

När vi ligger och flämtar på toppen ser vi plötsligt en kille som springer uppför bergsidan, mot oss. Han kommer upp, oberörd som om han promenerat i maklig takt från ytterdörren till bilen. Med sig har han läsk - iskall Pepsi och Fanta!

Han visar sig heta Habtamu, han bor i en by som är fem timmar bort för oss, två timmar bort för honom. Hans affärsidé är att köpa läsk för 3 birr på marknaden, sätta sig på ett ställe med god uppsikt över de olika vägarna uppför Bhawit, och sedan springa upp till  bergstoppen när han ser turister på gång. Väl uppe säljer han läsken för 25 birr. Vi köpte nästan hela hans lager, ingen kom ens på idén att pruta. Kall var den för att den hade legat i skuggan.

På eftermiddagen var det gamdags igen, och den här gången tackade de ja till vår inbjudan:

Om jag fick välja en ny karriär skulle jag nog satsa på att bli gamforskare... Jag tycker om deras utseende, deras sätt att flyga, deras stök och bök när de är tillsammans, deras funktion - de ser till att städa undan alla döda djur (inklusive hästar och åsnor som inte äts av människorna här utan som får självdö när de inte orkar arbeta längre).

Och - åter till dagens egentliga datum som ju är 26/11 - igår kom hundarna hem! Ulligare än vanligt men lika gulliga. Agnes och jag gick en promenad med Nemi som nu inte har skällt på någon hund i Åkersberga på flera veckor, men här hemma fick hon återfall, så vi får arbeta vidare. Går det i Åkersberga så måste det kunna gå här! Zelda väger 7,2 kg vilket är hennes idealvikt, Nemi väger 3,6 vilket är aningen i underkant.