"Vi hade hundar som var lika kloka som vi. Jag hade en liten svart tik som var en alldeles särskilt klok renvallarhund. Den var som en människa. Den var av våra egna hundar, som vi hade fött upp. Pälsen var finhårig, så slät och fin... Den hunden kunde vakta en renskock ensammen. Jag kunde sitta och dricka kaffe och hunden skötte allt."
Ur "Renskötarkvinnor och livet i de sista rajderna"Ord & Visor förlag 2013. Det är Gerda Pavval Omma som berättar om livet som renskötare på 1930-talet.
Så nu har jag lärt mig att renvallarhunden ofta är av rasen lappsk vallhund, en inhemsk ras som jag faktiskt inte kände till, vilket är aningen pinsamt.
Foto: http://www.lapskvallhund.se
Härhemma är det sig inte likt. Jag har en tolvtimmars arbetsdag idag så damerna är kvar hos Agnes. Saknar dem! Trots att två av sönerna var här igår på kvällen tyckte vi alla att det var rätt ödsligt utan de små.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tänk ett sånt oerhört stort tomrum några kilo hund kan skapa...
Tystnad och tomrum uppstår direkt när hundarna inte är hemma.Det är på något sätt som om man orienterar sig efter var hundarna befinner sig.
Skicka en kommentar