Från i förrgår för ovanlighetens skull.
Vi hade varit och tränat på Hundudden. Jag manövrerade två hundar, Nemis skivstång och en stor väska först på bussen, sedan på tunnelbanan och försökte påminna mig om alla fördelar med att inte ha bil när man bor som jag gör.
På tunnelbanan var det ovanligt trångt, vi stod hoptryckta mot medpassagerarna nära dörren. I sådana lägen brukar jag lyfta upp hundarna så att ingen ska trampa på dem, de syns ju inte därnere mellan alla fötter, men det kunde jag inte eftersom jag var tvungen att hålla i mig med ena handen och hålla skivstången med den andra.
Precis intill mig stod en medelålders man, han såg hundarna vilket var lugnande. Sedan märkte jag att han stirrade - men bara på Zelda.
Zelda som är känslig för blickkontakt tittade tillbaka på sitt vänliga sätt.
Plötsligt ser jag att mannens underläpp darrar. Vi står så tätt inpå varandra att vi kan känna varandras andetag.
Han tittar ner.
Zelda tittar upp.
Och så rinner en ensam tår nerför hans kind, tåget stannar och vi stiger av.
Jag säger inte hej då, jag frågar inte hur han har det, jag frågar inte om han vill ta upp Zelda och hålla henne ett litet tag, allt går så fort, och vi skulle av.
Men vad kan det ha varit som hände?
Saknade han sin egen hund som hade liknat Zelda?
Saknade han en människa som hade haft en Zeldaliknande hund, eller som påminde om henne?
Det kommer jag aldrig att få reda på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Sån fin och sorgsen berättelse.
Ibland går allt så fort, jag har ibland tänkt, varför sa jag inget. Och så blir jag ledsen. Men det är så livet är
Så sorgligt, men vackert också på något sätt och vis. Visst undrar vi alla nu vad som orsakade tåren.
En vacker berättelse från en alldeles vanlig dag.
Oj,så vakkert og vemodig. Det får meg til å tenke på hvor fantastiske hunder er til å skape kontakt. Og til å fremkalle ulike følelser hos de menneskene som hunden møter på sin vei. Ha en god dag! Mette
<3
Hej!
Jag tror det var det vemodiga och lite sorgsna i Zeldas blick. Det varma som hon strålar ut. Man kan lätt bli rörd när man ser in i ett par hundögon som ser så förtroendefulla ut, samtidigt som de är lite sorgsna på något sätt. Jag förstår mycket väl varför en tår började rinna.
Skicka en kommentar