Säkert hade hon haft mycket ont, vilket antagligen har bidragit till att hon fortfarande är så smärtkänslig (samma sak händer med barn som utsätts för smärta). Om jag hade vetat då vad jag vet nu hade jag tagit det mycket försiktigare med henne i början. Jag hade exempelvis lyft upp henne omedelbart när hon ville upp istället för att tycka att hon skulle vänja sig vid grannskapets (snälla) hundar utan inblandning från min sida.
Men, det är lätt att vara efterklok, och jag kan ju inte vara säker på att hon hade litat mer på mig nu om jag hade ställt upp bättre då, men jag misstänker ändå att det hade varit bra för henne. Jag hade bestämt mig för att inte betrakta henne som så skör som hon såg ut att vara för att hon inte skulle bli överbeskyddad ... inte alltid lätt att hitta balansen...
8 kommentarer:
En ickehundfråga; jättesnygg tröja som också ser varm ut o undrar var du köpt den? Utifallatt det ganska finns liknande tröjor såhär några år senare.
undrar frusen CC & IG-matte:-)
Tänk så mycket man önskar att man vetat eller bara haft vett att göra annorlunda så där i efterhand... Jag retar mig fortfarande, 13 (!) år efter hans död på att jag inte förstod mer med min Oskar.
Däremot kan jag nog "berömma" mig av att tänka en hel del på vad hunden varit med om som liten, beroende på egna, två-benta, erfarenheter och kunskaper om vad som kan påverka.
Men ser man på Assar nu, så kan ju en hel del repareras! Helt trygg kanske han aldrig blir, men efter 3.5 år med mig är i alla fall matte någotsånär bra:)
Till Bingolotti - tyvärr från nu nedlagd dykbutik...
Påminner mig om min valp Göthe, som bröt båda frambenen med 14 dagars mellanrum. Idag är han speciell på mer än ett vis. Dels har han en "rädsla" för märkliga saker eftersom präglingstiden för hans del blev avhuggen och att hans erfarenhet blivit något begränsad genom benbrotten. Sen markerar han i stort sett alltid på ett av benen. Det benet som fick gipsas i 6 veckor. Med påföljd att han vant sig hoppa på 3 ben. Superkänslig för allt som har med just den tassen att göra. Piper innan man ens tagit i honom FÖR ifall man ska ta i honom. Klumpighet följer på och gör att är det någon av hundarna man råkar trampa på, så är det just Göthe...
Jag försöker att tänka att han är "normal" men med vissa begränsningar. Inte hoppa ner från en stol eller hoppa över en gärsgård t ex.
Jag tänker att ju mer normalt man behandlar honom, desto mer får han vara hund?!
Rätt fel?!?
Svårt att inte överbeskydda.
kram
Fia
Ja om en hadde visst alt på forhånd, kanskje livet hadde blitt enklere...
Själv funderar jag på hur i allsindar min äldsta dotter kan vara så rar och välfungerande, med tanke på alla hennes traumatiska saker vi förstagångsföäldrar utsatte henne för;
Sova ensam i en säng
Inte äta godis
Inte titta på TV
Inte svära
Var ute si och så mycket
Rumsren fort
Träna på att kunna saker gärna före alla andra
Osv osv Ja herregud. Man vill ju göra rätt.
Stackars barn, och ändå är hon världens bästa. :-)
Jag är säker på att man kan göra alla möjliga och omöjliga fel med sina hundar, bara man älskar dem och ger dem tid och stimulans. Det är så bra med våra fyrbenta att de tål alla våra knasiga misstag, de blir bra ändå om rätt grundförutsättningar finns :-) Och du har verkligen två härligt välfungerande tjejer :-)
Oki, vad synd:-)
Finns alltid saker man önskar man gjort annorlunda, men som sagt...du har lyckats otroligt bra med båda dina tjejer. Var stolt över dig själv!
Skicka en kommentar