Igår fick Zelda en äggula på en liten keramiktallrik som jag ställde på stenplattan vid öppna spisen (som vi inte får elda i). När hon slickade på tallriken rörde den sig litet mot underlaget.
Det lät HEMSKT.
Konflikt.
Hon ville ha äggulan, men var rädd för ljudet, så hon gjorde sig låååång och stod så långt bort ifrån tallriken som hon kunde. Jag lät henne hållas (hade kunnat flytta på tallriken men här tror vi på att möta våra rädslor). I morse tänkte jag att det kunde bli ett kul litet inlägg, så vi gjorde om alltsammans (samma tallrik).
Anledningen till att ni inte ser ngn video är att det inte finns något att se. Nu på morgonen var ljudet av tallrik som skrapar mot sten inte obehagligt alls.
:-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Där ser man, ibland går det fort att komma över rädslor.
Härligt att äggulan vann. Det är också populärt hos oss som topping.
Det är inte att kasta sig ut i det okända smått "dumdristigt" som är mod - det är att överkomma sin oro/rädlsa!
Heja tjejen!
När jag bytte matskålar från plastbyttor till rostfritt stål så hade vi samma episod här hemma med Spunkprylen. Hon äter "med hela kroppen" och tjongade runt så skålen skramlade till mot en metall-list i kanten på trägolvet och det lät tydligen väldigt hemskt. Men bara nån minut. Sen var maten mer lockande än vad ljudet var läskigt.
Skönt när de kan "miljöträna" sig själva :)
Är viljan tillräckligt stark kan man stå ut med mycket! När min Puppa var liten gjorde jag en "skrammellåda" till henne för att hon skulle lära sig stå ut med oljud. Skrammellådan innehöll diverse köksreddskap i metall och en näve jättegott hundgodis. För att komma åt godiset var hon tvungen att klara av oljudet.
Skrammelådetipset borde stå i alla valpböcker!
Hm.
Jag tror också på att möta rädslorna. Så jag kvällsrastar oförtrutet vidare varje kväll på jobbet - i mörker.
Och lika mörkrädd är jag nu som förr.
Suck :-)
Önskar jag vore en hund ibland ;-)
Skicka en kommentar