Vår träning...

Om ni har undrat vad  Nemi gör med skivstången, och Zelda med blommorna, så kan ni få reda på det idag.

Från igår.
(Och ja, jag vet att det är fler än hundarna som behöver träna för att det ska bli snyggt...)

När sår ska läka och mer genetik...

Nemi är, som flertalet kineser, en mycket böjlig liten hund. Hon kan vika sig runt en vanlig tratt och komma åt att slicka sig i ljumsken utan problem. Så jag skaffade en uppblåsbar variant, men den som verkade vara av rätt storlek kunde hon också böja sig runt. Så nu har hon en modell som egentligen är för större hundar om jag måste lämna henne ensam. Det har gått en vecka och såret ser fint ut, det kommer märkligt nog ny hudvävnad där det saknas - hur gör kroppen?? - och det ser ut att bli som utlovat, om allt fortsätter att gå som det ska kommer hon att vara helt återställd om en vecka.

Över til genetiken. I morgon ska jag äta middag med Robert K Wayne, en ledande forskare inom domesticeringsgenetik, senast har han kommit ut med en artikel i tidskriften Mammalian Genome, artikeln heter "Evolutionary genomics of dog domestication".  

Jag ska fråga honom om Williams syndrom och Marias idé, om det är något annat ni vill att jag ska fråga så maila era undringar. 

En gen som gör oss sociala och vänliga...

En liten gen som kallas WBSCR17 är aktiv i hundar, men inte i vargar. Människor med en mutation av samma gen utvecklar ett syndrom som kännetecknas av socialitet, utåtriktning och vänlighet. Barn och vuxna med Williams syndrom har mycket lätt för att knyta an och umgås - de är roliga, musikaliska och lätta att tycka om.

Tyvärr leder mutationen även till svårigheter - hjärt-kärlproblem är vanliga, och de har oftast svårt med abstrakt tänkande, matematik och annat. En far säger i en intervju att hans lilla dotter kan lära sig långa  sångtexter och dikter utantill, men hon kan inte räkna till fem.

Så frågan har väckts: har våra glada sociala tamhundar en variant av Williams syndrom? 

Vardagsgåtan och mysteriet hund fortsätter att fascinera....

Dagen efter...

Dagen efter en tävling måste man sova en hel del. Även den som varit med som sällskap. När vi promenerade hem från kompisen vars soffa hundarna ligger i gick Nemi en lång stund alldeles tyst, i slakt koppel, en inspirerande vision av framtiden...
Märkligt nog bryr hon sig inte så mycket om såret, det ska ju som sagt läka underifrån, än så länge syns det inga enorma framsteg från dag till dag, men det är i alla fall inte infekterat och det verkar lyckligtvis fortfarande inte göra ont.

Tyresö igår!

Här kommer en liten rapport. Först det sociala: vi träffade bloggkompisarna Maurice (collie) som ska ställas ut idag, lycka till, och Luna (bostonterrier), kul!
Tävlingsmässigt gjorde Zelda och jag ett nytt försök i klass 3, och Zelda gjorde även sin HTM-debut i klass 1. Nemi följde med som sällskap och moraliskt stöd.
Vi hamnade på 22,15 poäng i freestylen, inte så långt från den magiska gränsen 22,5. Jag har lärt mig att mina magnoliabuskar inte fungerar när det blåser (de blåste omkull), och även fått uppleva den intressanta situationen att man kör igenom ett moment precis innan man ska in, det går strålande, och sedan när man ska göra om det inne på planen fungerar det inte alls.
I THM klassen fick vi 20,75, med en kommentar som säger allt: "stundtals väldigt snyggt fotgående och övergångar" ... vi kan göra det som krävs, men inte tillräckligt länge, inte tillräckligt säkert. Träning, träning och träning krävs.
Sutsatsen är väl att vi är på banan, men att det finns STORT utrymme för förbättring. Precis så som man vill ha det.

Gnäll och ognäll...

Har man gnäll måste man ha ognäll. Igår kväll passerade vi en ung kille med en fransk bulldogg. När killen såg att jag jobbade med Nemi stannade han och la sin hund. Vi kom förbi utan så mycket som ett pip från Nemi som annars misstror trubbnosade hundar av princip.
Tack tack tack!
Och nu åker vi straxt till Tyresö!

Ingen start för Nemi i morgon...

Stackars Nemi får lida för att jag är orutinerad. Några timmar efter det att jag klippte henne i onsdags upptäckte jag ett sår i ljumsken - hon sa ingenting, det blödde inte, men trimmern har skurit ett jack i huden.
HU!!!
Hon är helt opåverkad, och det kommer att läka fint, men hon ska inte tävla förrän det har läkt...
"Det där är inte alls ovanligt" sa sköterskan tröstande hos veterinären, och det var faktiskt en tröst, om än ganska liten.
Jag tyckte att jag var så försiktig, men måste uppenbarligen vara mer försiktig...