20/11

Igår vet jag inte vad som hade hänt med damerna. På morgonen/förmiddagen trasslade vi oss upp till toppen av berget Bwahit, 4430 m över havet.
Så här kunde terrängen se ut:

Tänk er att det är uppför, uppför, uppför. Hur mycket man än andas är det svårt att få i sig syre så att det räcker, kroppen bara tvärstannar, det går inte att ta ett steg till. Damerna hade antagligen velat bli burna, men jag hade inte orkat bära en extra våtserviett. Att kånka på en hund hade varit helt uteslutet. Antagligen hade guiden och scouten fått bära var sin hund, de var vänliga och vana vid höjden.

Här är vår utmärkta guide Jamal - honom kan ni boka om ni också vill till Simien.

När vi ligger och flämtar på toppen ser vi plötsligt en kille som springer uppför bergsidan, mot oss. Han kommer upp, oberörd som om han promenerat i maklig takt från ytterdörren till bilen. Med sig har han läsk - iskall Pepsi och Fanta!

Han visar sig heta Habtamu, han bor i en by som är fem timmar bort för oss, två timmar bort för honom. Hans affärsidé är att köpa läsk för 3 birr på marknaden, sätta sig på ett ställe med god uppsikt över de olika vägarna uppför Bhawit, och sedan springa upp till  bergstoppen när han ser turister på gång. Väl uppe säljer han läsken för 25 birr. Vi köpte nästan hela hans lager, ingen kom ens på idén att pruta. Kall var den för att den hade legat i skuggan.

På eftermiddagen var det gamdags igen, och den här gången tackade de ja till vår inbjudan:

Om jag fick välja en ny karriär skulle jag nog satsa på att bli gamforskare... Jag tycker om deras utseende, deras sätt att flyga, deras stök och bök när de är tillsammans, deras funktion - de ser till att städa undan alla döda djur (inklusive hästar och åsnor som inte äts av människorna här utan som får självdö när de inte orkar arbeta längre).

Och - åter till dagens egentliga datum som ju är 26/11 - igår kom hundarna hem! Ulligare än vanligt men lika gulliga. Agnes och jag gick en promenad med Nemi som nu inte har skällt på någon hund i Åkersberga på flera veckor, men här hemma fick hon återfall, så vi får arbeta vidare. Går det i Åkersberga så måste det kunna gå här! Zelda väger 7,2 kg vilket är hennes idealvikt, Nemi väger 3,6 vilket är aningen i underkant.

19/11 - nu börjar vi komma i form!

Igår såg vi den här lilla hjorden Walia Ibex som är en slags vild get som bara finns i Norra Etiopien. Populationen är liten, så det var extra roligt att fått se dem.

                       

Vi såg även klippspringare (klipspringer) som jag inte lyckades få ngn bra bild av, små, mycket söta dvärgantiloper som finns ner genom stora delar av Afrika. Foto hittat på nätet utan uppgift om fotograf:

Sedan stannade vi till en stund i närheten av en del av parkens personalbostäder - den här lille killen kom utspringande och ville hålla vår scout i handen. Vi undrade om det var hans son, men så var det inte, han var son till en kollega. Det verkar vara som jag minns det från min barndom, en "alla barn är allas barn" mentalitet som gör att barnen tyr sig till många vuxna, och de tas kärleksfullt emot.

Vi orkar mer och mer - här har vi klättrat upp till en utsiktsplats som ligger ovanför personalbostäderna. Som sagt var detta ingen idealisk resa för höjdrädda... 

På eftermiddagen tog vi bilarna och körde österut mot Jinbar vattenfallet. Sista biten får man gå, vilket gick bra eftersom det inte var så mycket uppför. Stigen var smal ("så vackert att det nästan gör ont"), mest på skrådden utefter bergssidan genom en bitvis frodig grönska. Promenaden avslutades med en passage över en liten stenbro som var spännande som en attraktion på Gröna Lund: smal, och med ett lååångt fall på båda sidorna. Inga räcken.
Några kröp över, några tog scouten till hjälp, över kom vi alla.
Vattenfallet är minst 500 meter högt, av någon anledning är det svårt att få fram en siffra som alla är överens om, några hävdar ett det är 800 meter från topp till botten. Runtom är klipporna branta, branta, här bor gamarna på nätterna i hålor i bergväggen. Där måste de vara säkra från allt utom möjligen spindelmannen.

När vi sitter på klippkanten mittemot fallet ser vi gamarna uppfrån, de verkar leka i uppvindarna, flyger i formationer som stridspiloter under uppvisning, dyker, lyfter. Solen får deras ryggar att lysa.

Damerna hade kanske blivit otåliga efter ett tag. Själv hade jag kunnat sitta i timmar...

Sedan tillbaka över spången/bron, vandra tillbaka till bilen, äta middag (tre rätter) och stupa i säng. Vi var så trötta på kvällarna att vi sällan orkade sitta uppe till 9... Men så steg vi ju upp halv sex, sex på mornarna, så det var inte så konstigt.

Och den 18...

Igår steg vi upp tidigt, som alla mornar. Gissar att det hade varit svårt att få ur de små damerna ur tältet - det blåste häpnadsväckande kallt.
Så här såg det ut (obs det som jag tror är polstjärnan som lyser snett till höger ovanför träden):

Sedan gjorde vi ett nytt försök att locka ner gamarna, men de var fortfarande inte riktigt på humör. De som däremot alltid var på humör var de vitnackade korparna som höll till runt campen. På mornarna satt de och putsade varandra i ett träd precis intill våra tält, kraaaa.... kraaa.... , ett litet mjukt och melodiskt kraxande tyckte jag, alla höll inte med...

  De promenerade runt och höll ett öga på oss:

Jag hade blivit förkyld och svullen i halsen, så jag stannade i campen på eftermiddagen för att kurera mig. Den ligger på ungefär 3 200 meters höjd. Våra kroppar hade anpassat sig så gott de kunde. Anette och jag som båda brukar ha en relativt låg vilopuls (runt 60) hade nu 85, så fort vi rörde oss ökade den ytterligare, och minsta lilla uppförsbacke ledde till hjärtklappning som om vi sprungit ett sprinterlopp. Så de små damerna som säkert också hade haft en betydligt snabbare puls än de var vana vid hade nog uppskattat att ta det lugnt. Jag gick en egen långsam liten eftermiddagspromenad utefter ett stup (var annars?) med vidunderlig utsikt. Hade hundarna uppskattat utsikten? Hade jag oroat mig? Normalt när vi är ute i naturen har jag fullständigt förtroende för deras förmåga att inte trilla nerför stup, men våra vanliga stup brukar inte vara 800 meter rakt ner...
Har jag sagt att man får ta ansvar för sig själv? Det finns inga skyddsräcken, stigen går nära kanten, det gäller att se sig för.

Och nu, helt otippat, kommer en tävling. För ovanlighetens skull handlar den inte om hundar, utan om växter. Vad är detta?
Som ledtråd kommer en närbild. Pris till den som först kommer med rätt svar. En till ledtråd: jag lovar att ni känner till växten i fråga.

Och så var det den 17...

Igår ägnade vi förmiddagen åt Geladorna.

Geladorna verkar äta en stor del av sin vakna tid, mest gräs. De lever i harem bestående av en hane och flera honor. 

Hanne i gruff med annan hane, han lugnar sig sedan genom att kela med en av honorna i hans harem. Hanarna försöker dels stjäla varandras honor en och en, dels blir hanen med harem utmanad av andra, ofta yngre hanar, som försöker ta över. Hanarna brukar kunna hålla sitt harem i ungefär tre år innan de blir avsatta. Medan de väntar lever de i ungkarlsgrupper.

Mycket ung Gelada:

Ungdomar. 

Ett..

Två...

TRE!

Detta hade varit litet knepigt för damerna - det visar sig att tamhundar är en av Geladornas viktigaste fiender. Kommer det en hund ställer sig de stora hanarna sig som en mur, axel mot axel, och visar sina gigantiska tänder. Bakom dem för honor och ungar så mycket oväsen de kan, vilket tydligen skrämmer både hundar, hyenor och andra som kan vara sugna på en liten Gelada till lunch. Parkpersonalen skjuter eventuella lösdrivande hundar som de hittar i parken, så damerna hade nog inte varit så uppskattade... Och till sist: ingen Geladaflock är komplett utan en Geldaforskare. Så här såg han ut:

På eftermiddagen skulle vi försöka locka till oss några av traktens gamar. Normalt sett kommer korparna först, sedan ska himlen bli svart av gamar.

Lockbetet: dels ben som var ihopbundna för att inte gamarna skulle flyga iväg med dem, dels diverse inälvor.

Resultatet: En tveksam gam landade, tittade ett tag på korparna som tryckte i sig så mycket de kunde, och flög sedan iväg. 

Misstänker att damerna hade blivit upprörda över att de hade fått sitta tysta och stilla medan fåglarna försåg sig...

Det jag hade skrivit den 16 ifall jag hade kunnat:

Igår var vår första hela dag i parken. Vi tog det lugnt eftersom vi befann oss på över tre tusen meters höjd vilket inte märktes så mycket när vi bara satt, men så fort vi försökte gå uppför var det som att ha KOL, hur mycket vi än kämpade fick vi inte ner tillräckligt med luft.

Hursomhelst hade de små damerna idag fått stifta bekantskap med sin första Kalashnikov (ingen annan ville sälja till oss förklarade vår guide). Här ser ni en av våra scouter (vapnet t.h.) som alla var beväpnade på samma sätt. Regeringen här kräver att varje bil ska vara utrustad med en lokal guide och en scout, vilket skapar arbetstillfällen för dem som växer upp i och runt parken.

De hade även fått känna på årets första snö. Här kör vi mot Ras Dashien/Dejen som är Etiopiens högsta berg:

De hade fått se de djupaste stup de någonsin hade sett:

De hade fått häpna över bergformationer:

Och så hade de fått se nya blommor:

Djuren återkommer vi till. Sedan hade de nog varit lika utmattade som vi tvåbenta och kollapsat!

Åter i Gondar, nu ska ni få höra vad de små damerna inte varit med om i Nationalparken!

Jag tänker ta det dag för dag, så nu den 21 kommer ni att få reda på vad som hände första dagen i parken, och så vidare under den kommande veckan.
Vi for alltså iväg efter lunch, och efter tre timmar på vägar som var omväxlande under ombyggnad, nybyggda eller i behov av ombyggnad var vi framme.
Vägarna här byggs huvudsakligen av kineser (varför, frågade vår guide, betalar ni för utbyggnad av våra vägar, och låter sedan kontrakten gå till kineserna bara för att de ger det lägsta budet? Hade det inte varit bättre för europeerna att låta europeiska företag bygga? Ingen av oss kunde svara.)

Precis när vi hade kommit in i parken stannade vi för att hälsa på en flock Geladababianer som enligt ny forskning tydligen inte är babianer alls. De är helt obesvärade av människor, små damerna hade nog fått stanna i bilen. Geladorna lever i stora flockar, äter mest gräs, har längre tänder än en leopard, men är helt fredliga gentemot människor. Vi var litet blyga, vågade oss inte riktigt fram. Geladorna tittade inte ens åt vårt håll.

Sedan for vi vidare till Sankaber Camp där vi skulle bo. Sankaber betyder dörr av trä, namnet lär komma av att den ligger vid en smal passage där det finns gott om  träd.
Där stod våra tält och väntade. Utsidan:

Insidan:

Matsalstältet:

Här tvättar man händerna: 

Utsikten bakom tälten:

De små damerna har såvitt jag vet aldrig tältat, men jag tror nog att hade tyckt att det var mysigt att dra sig in när det började bli kväll. Det var riktigt kallt (en del sov i mössa och dunväst utöver de varma underställen och dubbla sovsäckarna). Själv längtade jag intensivt och själviskt efter en varm liten hund att ha i sovsäcken, men jag har svårt att tro att någon av hundarna hade accepterat att sova där, kanske mest pga dålig ventilation. Tror för övrigt inte att vi hade sovit så mycket - det blåste hårda snabba kastvindar, yttertältet fladdrade och smällde, träden lät, jag misstänker att båda de små damerna hade tyckt att det verkade oansvarigt av en larmhund att bara lägga sig och sova när det fanns så många ovana ljud alldeles utanför tältet.

Lokalkännedom

Här kommer två kartor - en som påminner om vilken stor kontinent Afrika är (http://www.informationisbeautiful.net/2010/the-true-size-of-africa), och en som visar Simien National Park, det är den röda fläcken snett vanför Gondar. Där är vi nu!