Att hitta sin egen stil...

Att blogga som Rudis matte gör var utmattande. Sedan har jag försökt i flera dagar att göra ett Olga da Polga blogginlägg - enda resultatet är att min kamera har gått i baklås eftersom jag mixtrat med inställningar som inte går att återställa. Några spännande närbilder blev det inte, inte ens när jag lyckades få med ett öga som tittade fram ur pälsen.
Så nu testar jag något nytt.
Varsågoda!

Ytterligare ett skäl att älska Zelda...

Igår morse kom en liten flicka i femårsåldern fram och ville klappa hundarna. Eftersom Nemi fortfarande inte är bekväm med att klappas av folk hon inte känner är det Zelda som får ta den här typen av sociala kontakter.
"Får jag hålla i kopplet?" Frågar hon sedan.
Det får hon, och då börjar hon gå, hon har hela sitt fokus på Zelda och förklarar vad hon vill att Zelda ska göra. "Kom", "Stanna", "Kom", "Sitt".
Och Zelda följer, hennes blick låser sig vid den lillas, hon går och står som om hon hade varit i finalringen på en utställning.
För detta älskar jag Zelda - hon tycker om barn, inte bara så att hon står ut med dem, men hon giller dem verkligen, söker sig till dem när vi är ute, låter sig klappas, pussas, kommenderas...
Tyvärr glömde jag att ta en bild. Ni hade sett en liten glad flicka i overall, en glad hund.
Senare på eftermiddagen träffade vi en barngrupp i tunnelbanan, den här gången fick jag i alla fall upp mobilen. Medan vi väntade på tåget blev Zelda klappad av alla de här barnen. De fick sina fingrar slickade "Hon pussade på mig! Hon pussade på mig!" och sina frågor besvarade...
Läraren bad mig avidentifiera barnens ansikten för säkerhets skull, han hade inga tydliga instruktioner från föräldrarna...
(Och Nemi? Hon stod en bit bort och blängde.)

Mitt och ditt...

Idag var det kyklingvinge till frukost igen. Zelda måste ha testat boakonstriktormetoden för hon tog sin vinge, gick ut i hallen, pep till, och kom sedan tillbaka utan vinge.
För Nemi tar det mycket längre - hon tuggar och tuggar, trots att jag underlättar för henne genom att skära jack i det sega skinnet och att slå av benen på några ställen.
Jag är helt säker på att Zelda gärna skulle trycka i sig en vinge till, men hon gör inget försök att ta ifrån Nemi den motspänstiga frukosten som dinglar än från den ena mungipan, än från den andra.
Bilden visat Nemi som äter, och Zelda som håller sig på ett icke-stressande avstånd. Så har det alltid varit - Zelda tar aldrig ifrån Nemi något som Nemi har, däremot kan hon markera att Nemi inte får ta en leksak eller mat som Zelda har hittat först, eller som Nemi inte hunnit fram till. (Kycklingvingen syns bättre om man klickar på bilden).

ADVENTure Dog Conference 2010!

Idag har jag varit på ADVENTure Dog Conference 2010
Temat var "Hunden i TV".
Vilken roll spelar de populära hundprogrammen? Ska de ses som folkbildning eller underhållning? Vem ansvarar för kvaliteten? Varför blir tittarna så upprörda?
I stort sett alla föredragshållarna var överens om att valpköpare behöver veta mer om vad det är för hund de tar med sig hem - exempelvis hade en kvinna sökt hjälp därför att hennes hund så gärna jagade. Hunden visade sig vara en stövare... och stövare jagar, vilket ägaren inte hade haft klart för sig.
Vidare talades det om uppfödarnas ansvar för att sälja rätt hund till rätt köpare, övermaskuliniseringen av hundar som blir resultatet av att utställningsdomare gärna vill se hanhundar med starkt maskulin prägel (med höga testosteronnivåer) och att vi därmed får hundar som har svårt för andra hanhundar, och som kan behöva kastreras för att kunna leva i miljöer med många tikar som ju löper med jämna mellanrum...
Intressant och roligt! Vilken förmån att få leva med dessa spännande små (eller stora) före detta vargar som har valt att ge upp sitt självständiga liv för att dela vardagen med oss.

Bild: Per Jensen, professor i Etologi i Linköping, talar om hundars "theory of mind".

Ett öra rött...

Vilket ansvar vi tar på oss när vi avlar fram hundar som behöver pälsvård, kloklippning, behandling av öroninfektioner de inte hade fått om de hade haft stående öron...
(Familjens första hund, en korsning mellan schäfer och etiopisk gathund, hade klor som slets ner till perfekt längd utan att vi behövde ingripa på något sätt.)

Nu kan jag inte skjuta upp detta längre...

Zelda har haft klåda i vänster öra några dagar, idag tittade veterinären på henne och berättade att det var en svampinfektion. Ganska lindrig än så länge, men dock...
Så nu måste jag ta itu med hundarnas håriga öron - det växer nämligen päls även nere i örat, och den ska man rycka loss. Jag prövade detta några gånger när Zelda var liten, men det verkade göra så ont att jag inte kunde/vågade fortsätta. Jag lät det bero, klippte istället så gott det gick med sax, och tänkte att så länge det räcker så kan vi alla vara nöjda. Men nu räcker det inte längre.
Håret ska hållas borta, ordentligt. En snäll sköterska visade mig hur hon gjorde, Zelda tog det hela med ro, så nu ska jag bättra mig. Jag började genast med Nemi när jag kom hem, tog tag i några hårstrån med en pincett, och ryckte till. Håren som var förvånansvärt långa lossnade och Nemi verkade inte besvärad alls.
Bättre teknik? Mindre känsliga öron?
Vem vet, men jag känner mig nu uppgraderad som puffpälsansvarig!

Stackars Nemi - nu börjar det...

Nemis päls har börjat tova sig. På benen. På sidorna. På magen.
Nu närmar sig sanningens minut, eller månader. Ska jag lyckas lotsa även Nemi, och hennes päls, genom den här trassliga tiden? Nemi har mer synpunkter på utredning av tovor än Zelda hade. Zelda teg och led och tittade ibland på mig med en anklagande blick som skar i mitt hjärta. Nemi piper, vägrar att stå still, säger till när hon tycker att det är klart.
Så nu blir det bad, bad och bad den närmaste tiden.
Får tänka på en liten pufftikk jag träffade nyligen. Hon var ett år gammal och som täckt av ett pansar av kompakt, tovig päls.
"Det är nog bara att klippa ner alltsammans" sa jag.
"Det skulle ta för lång tid att växa ut" svarade kvinnan som hade frågat hur jag gjorde, hon ville att hennes hund skulle se ut som Zelda.
Bild: Blä...