Här är något vi tränat mycket på senaste månaderna: att hoppa ut ur bilen i lugn och ro, och att sedan sätta sig och fokusera på mig tills jag säger "varsågod". Då först går vi vidare, fortfarande lugnt och utan stress.
Tidigare gick båda hundarna upp i varv när de skulle ut, men nu är det andra och bättre tider.
Jag kör omvänt lockande medan de sitter kvar i hundburen. Först när de är stilla får de hoppa ut, och sedan får de sitta lugnt medan jag kopplar dem.
Men i förrgår höll det på att gå illa. Bilen stod på en tyst liten gata, jag belönade hundarna för deras exemplariska lugn i den öppna buren. Jag kände mig stolt, glad och kompetent.
Sa:
"Varsågoda".
Hundarna hoppade ut.
Och kaos utbröt.
Bakom ryggen på mig hade det nämligen dykt upp en stor svart hund (rottiskorsning?) och när Zelda och Nemi upptäckte honom/henne var all träning bortglömd. De gjorde ett kollektivt utfall, vilt skällande, jag fick inte tag på någon av dem. Nemi såg ut att vara på väg att hugga den svarta i benet.
Ibland har man tur.
Den svarta visade sig vara en lugn och vänlig själ som mest tittade överseende på de små gläfsande krigarna.
Det hade lika gärna kunnat gå illa. Ett hugg över ryggen, en skakning, och Nemi hade varit en före detta hund.
Och allt detta därför att jag inte kastade ett öga över ryggen och kollade att det inte kom någon innan jag släppte ut dem.
Usch!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men ni hade tur.
Hur man än tränar inför ev farliga situationer så kan man ju inte täcka in alla. Skönt.
Uj uj, tur att det faktiskt finns stora, svarta och snälla hundar. Men man vet aldrig. Tur att det gick bra!
Skicka en kommentar