En jaktlabbe som går snyggt och prydligt vid min sida. Han ser till att det korta kopplet aldrig sträcks. Jag känner mig som den fantastiskt kompetenta hundtränare som jag inte är, det gäller bara att tänka bort de två små kineserna som ibland går fint, ibland inte…
torsdag 6 mars 2014
Lånta fjädrar...
Titta:
En jaktlabbe som går snyggt och prydligt vid min sida. Han ser till att det korta kopplet aldrig sträcks. Jag känner mig som den fantastiskt kompetenta hundtränare som jag inte är, det gäller bara att tänka bort de två små kineserna som ibland går fint, ibland inte…
I hissen kan det se ut så här:
Det har gått alldeles oväntat smärtfritt att få hundarna bekväma med varandra, det har inte blivit bråk (utom några få gånger då Zelda tyckt att den svarte borde lugna sig en aning, då har hon svurit lite åt honom, fast på distans). Damerna har lärt sig att det är otaktiskt att ställa sig bakom en glad labrador, och han kommer snart att lära sig att inte ta Nemis favoritleksak.
En jaktlabbe som går snyggt och prydligt vid min sida. Han ser till att det korta kopplet aldrig sträcks. Jag känner mig som den fantastiskt kompetenta hundtränare som jag inte är, det gäller bara att tänka bort de två små kineserna som ibland går fint, ibland inte…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Härligt :)
Ja, hundar som inte kommer överens blir ju ett problem. Nu kan ju alla koppla av och lära känna varandra närmare.
Det kan nog bara bli bättre :-) !
Jag har en hund av varje sort. Sid som själv håller kopplet löst hängande (och som gör att man känner sig som en superhundtränare) och så Leo som just nu hänger sig i kopplet och bara vill framåt, framåt (och som gör att man känner sig otroligt misslyckad istället). I morgon har jag beställt en privatlektion för att ta tag i problemet. Nu hoppas jag att vi ska få lite användbara och verksamma tips. :-)
Jag har en hund av varje sort fast jag bara har en hund :-) En Arlo som går snyggt och fint i koppel bredvid mig hemomkring när inget stör. Och en Arlo som hänger i kopplet och flåsar om någon annan går med, eller om hussen går ensam med honom eller om vi är i stan eller om något intressant sker längre fram eller...
På något sätt känns det så himla bra när alla "perfekta" hundar visar sig vara lite "imperfekta ;-).
Missförstå mig inte nu, jag unnar alla att få vara framgångsrika. Samtidigt ger ni oss andra dödliga sådan prestationsångest. Men strax ska jag och hundarna ge oss iväg på en privat "inte-dra-i-kopplet-lektion". Man kan ju alltid drömma om att det löser sig på en timme, men verkligheten brukar ju se helt annorlunda ut. Jag siktar på snygg koppelföring framåt sommaren. Bättre koppelföring i alla fall. Det är väl inte för mycket att hoppas på? Hoppas jag....
Skicka en kommentar