Om hundpensionat...

Det finns människor som avstår från att skaffa hund med motiveringen att de reser mycket. Det finns människor som avstår från att resa eftersom de inte vill lämna hunden. Det finns människor som har föräldrar eller barn eller goda vänner som med glädje tar hunden i dagar, veckor eller månader vid behov.
Andra - som jag - har hund, reser och saknar saknar reservhusse/matte. Vi klarar detta tack vare hundpensionaten.
Jag får ofta frågan vad jag gör med hundarna när jag reser. Nästa fråga blir nästan alltid: "Är det bra?"
Jag brukar säga att det fungerar fint, att hundarna verkar trivas, att jag inte känner någon oro för dem medan jag är borta. Att de brukar komma hem glada, friska och ostressade och falla in i sina vanliga rutiner omedelbart.

Vad är då ett "bra" pensionat? För min egen del hänger det på hunden. Gamle Nestor (schäfer/labbe/irländsk varghund) lämnade jag helst till en dam som bodde i ett hus mitt i skogen med sina två schäfertikar. Han fick flytta in i familjen, äldsta tiken satte honom på plats, sedan gick han runt lite som han ville. Han lät familjens hästar vara ifred, han varken rymde eller jagade, och han gjorde som han blev tillsagd. För honom var det det ideala pensionatet.

Damerna tar in på ett pensionat där de bor i en box (ibland tillsammans med ytterligare någon lämplig hund)  när de inte är ute på aktiviteter. Det finns även stora rastgårdar utomhus, men jag misstänker att damerna inte tillbringade särskilt mycket tid där med anledning av vädret.
Detta tycker jag är idealiskt för dem.
Varför det? Jo, därför att Nestor var en robust och klok hund som kunde hantera det mesta som kunde dyka upp. Det var i stort sett riskfritt att låta honom sköta sig själv.
Damerna däremot är små flykthundar, det vill säga att deras strategi om det händer något är att först skälla och sedan fly. I Zeldas fall kan det bli en panikrusning som gör att hon t.ex. springer in i staket och liknande. Det händer, som många av er vet, av och till att det dyker upp efterlysningar av kineser som blivit rädda, slitit sig och försvunnit. I bästa fall hittas de efter några timmar eller dygn. Jag vill med andra ord absolut inte att damerna ska promenera runt utan övervaking på ett ställe de inte känner till.
Nestor kunde bli trampad på eller påsprungen av andra stora hundar utan att ta skada, det kan man inte räkna med när det gäller damerna - de måste vara i en miljö där jag vet säkert att man tar hänsyn till deras relativa bräcklighet. Det betyder inte att de inte ska umgås med större hundar - de har dagligen promenerat tillsammans med en ung greyhound och pensionatets Dobermangäng, men detta sker under ordnade former (ingen fri lek där stora hundar blandas med små).

Vidare är det ingen som försöker sig på att testa hundarnas diverse freestyletrick, något som folk har svårt att låta bli, men som dels kan bli farligt om man inte vet hur man ska göra, dels kan påverka hundarnas syn på hur rörelsen ska utföras.

Så därför tycker jag att ett pensionat som hade varit mindre idealiskt för Nestor är perfekt för damerna. När vi kommer dit brukar de se glada ut (Tjoho, vi är här igen) och likaså blir de glada när de blir hämtade.

Så för min del tycker jag inte att det är problematiskt att förena hundägaransvar, resande och samvete.

En extra bonus är att de kommer hem badade, klippta i ansiktet och med fina klippta klor se bild.
Det är faktiskt pinsamt att inte kunna klippa klorna riktigt bra själv, men det kan jag fortfarande inte.
(Ryser fortfarande lite när jag påminns om sensate pulpamissödet med Nemi…)
Så här ska Zeldas framtass se ut, klomässigt, men det gör den inte alltid…