Hur vi tänker om ansvar när vi tränar.

Jag har ofta tänkt att Zelda måste lära sig att inte bli rädd när vi tränar.
Från och med nu ska jag försöka tänka att jag måste se till att inte skrämma henne när vi tränar.
Det är två helt olika saker.

Alltså. Från och med nu ska jag försöka att aldrig överrumpla henne med plötsliga och oväntade rörelser. Jag ska röra mig varsamt så att jag inte kommer emot möbler, dörrar eller exempelvis Nemis skivstång.  (Det är fortfarande så att Zelda blir skrämd om jag så mycket som nuddar skivstången. Även om jag inte hör att det låter så hör hon det). Och blir hon rädd så tappar hon koncentrationen och träningsviljan.

Tidigare har jag tänkt att hon måste vänja sig vid att dörrarna inte är farliga, att skivstången inte är farlig, att jag inte är farlig, även om jag ställer mig på ett ben och viftar med armarna.
Idag inser jag att det är ett orealistiskt mål, så nu ändrar jag kurs. Nu ska jag iställer rikta in mig på att försöka skapa ett tränings/tävlingsklimat som gör henne så säker som möjligt på att ingenting obehagligt kommer att hända. För det behöver jag tänka i nya banor. Jag måste träna mig själv, exempelvis kan jag  först köra igenom det jag tänker göra utan Zelda, och då plocka undan eventuella saker som ligger i vägen, lyfta bort skivstången, stänga dörrar så att jag inte måste göra det medan vi håller på.
Försöka röra mig som om hon var en liten gasell som inte skulle skrämmas.

Med Nemi behövs inget av detta, så jag får fortsätta att utveckla en tvåspråkighet i träningen...