Igår anlände resten av gänget till Gondar, bland andra kompisen Anette. De små damerna hade säkert blivit förtjusta, de brukar hälsa ljudligt och entusiastiskt på människor de känner. Efter lunch på hotellet packade vi in oss i bilarna, de små damerna hade nog fått sitta i varsitt knä. Det tog ungefär 3 timmar att köra till parken.

Jag hade fått planera för hundmat i en dryg vecka, det är skönt att inte behöva lösa det problemet.

Håkan Pohlstrand som är uppvuxen i Addis är vår guide och reseledare-

Här kommer de:

Välkomna på litterär afterwork 23/11!

Välkomna till Debaser vid Slussen (Stockholm) den 23 - då ska Nina Lekander, PO Enquist och jag tala om hundar, katter och hästar ur ett författarperspektiv! Författarcentrum bjuder, inget inträde, 17.30 till 18.30.

Sista dagen på hotellet.

Jag var jag som sagt på middag nere i Gondar tillsammans med ett gäng volontärer/gästarbetare som arbetar på sjukhuset här. Det var en akademisk sjuksköterska som hjälper till att bygga ett mastersprogram, en holländsk sjukgymnast, en engelsk barnkardiolog, en amerikansk socialpsykolog, en epidemiolog och några till. En av dem hade varit i Västafrika (minns inte vilket land) och försökt få tag på ägg. Det visade sig att man i den kulturen jämställer ägg med avföring "Don't you know what part of the chicken they come from?". Idén att äta ägg var motbjudande, och hon betraktades som en  obehaglig människa eftersom hon hade frågat.

Annars fick jag reda på att Zanzibar nu inte har någon malaria att tala om mest på grund av klimatförändringarna - det har blivit varmare och torrare, och då klarar myggen sig inte. Här i det Etiopiska höglandet är det tvärsom - malarian börjar komma i och med att det blir varmare.

Min middag: bubblande shiro (baserad på kikärter) som serverades i en liten gryta med glödande träkol under, grönsaker och injera, det lokala brödet. Gott!

Igår hade de små damerna haft en vilodag - jag försöker få klart mitt manus, det hade blivit korta promenader och en hel del liggande medan jag skriver. Eller så hade jag tagit seden dit jag kommit: bara släppt dem och låtit dem skrota runt och göra vad de ville medan jag skrev. Här har både hundar och barn ett stort mått av frihet, ingen lägger sig i exakt vad de gör hela tiden. Det hade jag nog testat! Hotellet har en stor trädgård, utan staket, som bland annat innehåller en lös ko. Här finns även katter och minst en hund, en stor svartvit. Jag undrar hur långt damerna hade gått, och vad de hade hittat på.

Idag kommer mina reskamrater/vandringskamrater, och vi ger oss in i Simien National Park. Där ska vi vandra, sova i tält och frysa, sägs det.
Jag är ganska säker på att det inte finns något fungerande internet i parken, men problemlösning pågår, ska försöka hålla er informerade!

Mitt hotellrum och annat.

Jag bor på hotell Goha - om ni vill kan ni roa et mer att räkna ut vad de etiopiska bokstäverna betyder (ledtråd: varje bokstav är en stavelse, en konsonant och en vokal. Coca Cola stavas exempelvis med fyra tecken  ko ka ko la.)

Här är mitt fönster, utanför står en byggställning. Fönstret är öppet för det mesta:

Här är min dörr. Låset kan nog beskrivas som symboliskt:

Här är min dator som står på laddning. I min väska ligger reskassa och pass.

Är jag orolig när jag går ut? Mindre än i Stockholm. 

På förmiddagspromenaden la jag mig i kölvattnet bakom tre kvinnor som var på väg (hem?) med sina tre åsnor som var lastade med varsin säck. Eftersom jag inte hade något egentligt mål följde jag bara efter. Då upptäckte jag något jag aldrig har vetat: åsnorna styrs ungefär som hundar i fjärrdirigeringen i lydnad. Kvinnorna har olika ljud för höger, vänster, fortare. Åsnorna gör ungefär som de blir tillsagda, även när de ibland är en bra bit före kvinnorna.

En liten åsna har kommit efter men travar snabbt ikapp:

Jag vände när vi kom till en nybyggd väg. Här ska åsnorna samsas med bilar som ibland lockas att köra mycket fort, men de håller sig till vägkanten som de blir tillsagda, vilket oftast men inte alltid fungerar fint. Här ser ni kvinnorna, åsnorna, och en bil som kör fort (det gick bra).

Promenadvägen när jag vänt tillbaka:

Jag är i Gondar där jag inte känner någon bland annat därför att jag vill arbeta så ostört som möjligt. Men blev ändå bjuden på middag igår, så då hade de små damerna fått klara sig själva på hotellrummet. Jag hade oroat mig för att de skulle skälla eller yla (matte var är du???). Tror inte att det hade gått att hitta en hundvakt här, eller så hade det gått utmärkt, fast de hade väl skrattat ihjäl sig. Ju mer jag tänker på det, ju mer övertygad är jag att någon av alla de trevliga människorna som arbetar på hotellet gärna hade ställt upp några timmar

Byggarbetsplats...

Igår förmiddag hade de små damerna fått följa med till en spännande byggarbetsplats. Det här är Melakeselam Moges, arkitekt som specialiserar sig på att bygga i och med jord. Han har ritat ett jättehotell där rummen byggs in i berget, så att bergets siluett inte kommer att förändras.

Här ser ni två rum under konstruktion. De är större än de ser ut på bild. Alla kommer att ha en panoramautsikt över dalen, jorden kommer att läggas tillbaka runt väggar och tak och planteras. Oerhört intressant, han bygger även så ekologiskt som möjligt. De planerar att vara klara om två år. Jag tänker boka ett rum nu!

På bygget fanns två vakthundar som enligt vakten skäller på nätterna men är tysta på dagarna. De hade kanske varit mer intresserade av damerna än av mig... De såg i alla fall ut att ha det bra, och de var helt på det klara med att de var lediga.

Eftermiddagspromenaden talar för sig själv:

Stadspromenad.

Igår hade de små damerna fått följa med på en liten rundvandring i Gondar. Det var marknadsdag, så det var fullt av människor, åsnor, kor och får. Bitvis hade jag fått bära dem som jag gör i Stockholm när det blir så trångt att de riskerar att bli trampade på eftersom de inte syns.
En del byggnader, som posten som ni ser på bild, byggdes av italienarna på trettiotalet.

Jag hittade förstås ett litet café där de säkert hade kopplat av i lugn och ro medan jag skrev:

De hade fått vara med om följande: jag fotar den här hunden som promenerar på gatan där jag går. Några sekunder senare kommer en kvinna fram, litet irriterat, och säger, på engelska att det är hennes hund. Underförstått att om jag ska ta bilder så ska jag betala.

Jag säger: "Yanchi woscha konjo new" vilket betyder ungefär att "Du har en vacker hund". Hon tittar på mig, och börjar sedan skratta. Jag skrattar också, det var ett bra försök... Sedan skildes vi i bästa samförstånd. 

Något av det jag uppskattar mest i Etiopien (i alla fall i de norra delarna som jag känner bäst till) är att här råder kvinnofrid. Jag kan röra mig fritt, gå vart jag vill, och människorna jag möter är mestadels vänliga och artiga.

Och så hade damerna fått åka tuk-tuk hem:

Promenader och nyheter från Stockholm.

Undrar om hundar känner doften av eucalyptus? Om de gör det skulle de små damerna antagligen tycka att de här träden luktar som halstabletter (som Nemi gillar men som Zelda aldrig skulle ta i sin mun). 

I går morse hade de fått hälsa på Asmara (jo, han heter som staden) en radiojournalist som satt ute i skuggan och arbetade.

De hade fått akta sig för aloekaktuserna (jag tror att detta är aloekaktusar), de är stora, lika höga som jag, och varje blad slutar i en en sylvass spets som går rakt igenom det mesta. Dagens promenader gick mest uppför och nerför - bra för konditionen!

Min hand på ett blad, bara så att ni ser hur stora de är. 

Och så har Agnes meddelat att allt går i stort sett bra - Nemi har kissat där hon inte borde ha kissat, men på plussidan är att Agnes verkar ha lyckats med att förklara det jag inte lyckats med: att hon ska strunta i att skälla på andra hundar.