Parkerad

Idag följde Zelda med till ett arbetsmöte. Här ligger hon snällt medan vi jobbar, innan o efter gick hon runt litet, blev klappad av ett antal nya människor och misslyckades med att hitta ngt ätbart i kafferummet. Intressant att hon är så stillsam i okända miljöer - hon går istället för att galoppera, närmar sig nya personer vänligt men återhållet.
Praktiskt.
Och nufördtiden parkerar jag henne alltid i en stol - hon ska aldrig mer behöva bli trampad på därför att jag har lagt henne på golvet där en del personer inte ser henne.

Mer konst?

Håller med Desperat Hemmafru om att hundbloggar gott kan innehålla konstdiskussioner - vi vill ju gärna vara genreöverskridande... Så här kommer två tavlor att begrunda, båda målade av den engelske konstnären Sir Edwin Henry Landseer (1802 – 1873).
Den ena en tidstypisk sentimental bild av en hund som just räddat livet på en liten flicka med titeln "Saved", den andra ett i mitt tycke utsökt porträtt av drottning Viktorias Saluki "Eos" som på vinthundars avmätta sätt blottar en liten bit av huggtanden. Eos hade jag med glädje hängt på min vägg, den andra hade nog fått bo på vinden...
Är det meningsfyllt att diskutera om detta är konst?

Är det möjligt?

Är det möjligt att inte beröras av Erik Hedins senaste tavla? Jag fick samma rysningar som när jag ser en riktigt vacker hund live - det är som om varenda cell i kroppen reagerar...
Detta innan intellektet hunnit ikapp och undrat över halsbandet, över hunden som symbol för den nästan abstrakta skönheten, över hur de romerska damernas små vinthundar kan ha varit dekorerade för att framhäva deras elegans, över estetikens roll i våra liv...

Zelda står visserligen, men hon STÅR inte...

Nej, det här fotot är (tyvärr) inte av Zelda. Hunden i bild STÅR, och med det menar jag inte bara att den varken sitter eller ligger. Den sträcker på sig, håller upp huvudet och svansen, ser ut som om den äger världen.
Vi har rätt långt kvar, för att uttrycka sig försiktigt, innan vi kommer dit.
Men alla stora framsteg består av en rad smärre framsteg, och jag är nöjd över att jag nu kan räkna till 15 sekunder utan att Zelda tror att det det är ngt annat hon ska göra och börjar buga eller lägga sig...
Bild: US Ch FaeryDreamer's Dragon Song som blev Bäst i Rasen på USAs stora utställning i Westminster för ngn månad sedan.

Zelda på vernissage!

Igår var vi på vernissage - skulptören Magnus Persson ställer ut på Sigtuna museum, och museet hade inget emot en liten, allergivänlig hund... Hon var till och med välkommen i cafeet där hon fick en skål vatten... Det blev en innehållsrik dag!
Bild: Vi står framför "Rött tecken", en av mina favoriter.
Foto Agneta Gussander.

Casper 10 v

Nu har han gjort det igen: gått upp två kilo på en vecka, så nu är Casper 14 kg tung, och han mäter 43 cm om jag inte minns fel! Han har rätt god ordning på sina ben, och ser mestadels ut som om han tycker att allt som händer är det bästa som kunnat hända just i detta ögonblick. Zelda tar honom med ro - de har tittat på varandra men ska inte hälsa förrän Casper är vaccinerad och klar.
Så antingen har hon vant sig vid GD valpar, eller så skräms inte Casper eftersom han mestadels är tyst...
PS - ifall ni undrar: det är inte någons knä som syns mellan frambenen - han har ett avklippt jeansben med en knut på att leka med...

Såååå svårt att låta bli...

Har Zelda i knäet, stryker henne över nacken... och hittar en liten, liten tova. Några hårstrån har börjat trassla in sig i varandra (Hur går det till? Vem börjar? Och varför hänger de andra på?). Det kliar i fingrarna - vill trassla loss, dra litet, ställa till rätta...
Men Catalina sa: "Dra ALDRIG i en torr päls. ALDRIG."
Det kom en fråga från publiken:
"Inte ens med fingrarna?"
Catalina fixerade oss alla med en sträng blick.
"Inte ens med fingrarna."
Så jag får behärska mig, låta denna lilla tova sitta men bada snabbt så att den inte växer. (Och då, efter badet, då ska den få reda på vad jag tycker om den.)
Bild: Ingen bild. Små små tovor syns bara med elektronmikroskop...