Den enda tik jag haft innan Zelda var Minibullisen Viktoria som hade en smärttröskel som var så hög att inget verkade göra ont. Minns t.ex. en gång när hon gick för nära ett sto med ett relativt nytt föl. Stoet fick in en fullträff och sparkade iväg Viktoria så att hon bokstavligen voltade iväg högt genom luften som i en serietidning innan hon landade med en smäll. Dammet yrde.
Det såg inte ut som något en liten hund kunde överleva, men innan jag hade hunnit fram hade Viktoria rest sig, skakat av sig dammet och börjat lunka tillbaka. Mest såg hon skamsen ut - hennes försök att utforska fölet hade ju inte fallit så väl ut.
Hon var inte heller lynnig. Varje dag var hon lika energisk, lika hungrig, lika ointresserad av att lyda för lydandets egen skull (vardagslydnaden som ingick i våra promenader och det dagliga livet var hon däremot mycket bra på).
Hursomhelst hör jag från andra tikägare att det är vanligt och helt normalt att tikar har bättre och sämre dagar. Vissa dagar vill de, andra dagar vill de inte. Vissa dagar är livet kul, andra dagar är det mesta misär.
Kanske drar jag för stora växlar på de dagar då Zelda är på dåligt humör?
Nu ligger hon i alla fall här i mitt knä efter att ha uppfört sig som drömhunden under hela gårdagen...
Memea berättar att tikar brukar stabilisera sig efter andra löpet. Vuxen är hon först vi undgefär två års ålder. Jag måste lugna mig...
