Zelda rycker ut, lägger sig i mitt knä, tittar uppmärksamt på mig, tar sitt ansvar som (sällskaps)hund. Hon visar att hon tycker att det här är viktigt, hon absorberar och neutraliserar trista känslor sådär som bara en hund kan göra och det hjälper.
Nemi konstaterar att trista känslor har dykt upp. Hon bäddar omsorgsfullt ner sig själv i en korg som står på behörigt avstånd, vänder ryggen till och somnar.
Det är förstås möjligt att hon hade reagerat på ett annat sätt ifall Zelda inte hade varit hemma och tagit över, men det kan ju vara så att hon faktiskt är mindre lyhörd och intresserad, och att hon därmed aldrig fått utveckla de sidorna eftersom Zelda är så extremt känslomässigt reaktiv.
6 kommentarer:
Skönt att det är bättre idag.
Instämmer. Skönt att det är bra/bättre idag.
/ej hundägare
Mysiga Zelda!
Idag är det likadant hos oss. Förmodligen har jag drabbats av influensa. Hundarna ligger blixtstilla . Har inte varit med om det förut.
Så fint!
Hundar är fantastiska på det viset. De flesta iallafall...
Jag tänker att de är som oss människor mest egentligen.
Några är bra på känslor, bra på att möta dem, och jättebra på att hjälpa vänner genom det svåra.
Och några ser, men orkar inte hjälpa, och förstås, så finns det små söta bufflar, som inte ser...
Två och fyrbenta är ruskigt lika. Bara det att de är mycket sötare <3
Skicka en kommentar