Empatin behöver öka ytterligare.

Igår (tre dagar innan nästa tävling) insåg jag att vi måste ta bort åttan ur programmet (Zelda går i en 8 runt mina ben) eftersom hon blir rädd att jag ska trampa på henne, och därför klokt nog vägrar att utsätta sig för risken.
Och det är sant, i början av säsongen råkade vi ut för ett missförstånd och jag klev på henne på tävling, inte hårt men tillräckligt för att hon skulle tappa förtroendet för rörelsen.
Så jag tänkte ersätta åttan med en snurr runt paraplyet - ett ganska likvärdigt moment (har nog till och med lite högre svårighetsgrad).
Vi testar.
Nu blir hon rädd för paraplyet.
Rädslan börjar alltså inte med åttan, utan med slutet på föregående rörelse, så det är den jag måste jobba med. Och det upptäcker jag nu! Hon kan zippa genom åttan och slalom på träning med hög hastighet och utan oro, varför har jag då trott att det var mina fötter hon blivit rädd för?

Jag måste lyssna mer uppmärksamt och empatiskt om vi ska komma vidare.

Likadant är det i HtM - fick en ytterst användbar kommentar förra helgen: att jag har för bråttom i svängarna och positionsändringarna så att Zelda inte har en chans att hänga med direkt.

Tänk att hon står ut med att bli tränad av mig.

PS. Läser i en annan blogg om en hund som klonkar i soffbordet gång på gång utan att bry sig. Zelda råkade komma åt soffbordet med ett bakben när hon skulle lära sig att rulla runt för flera år sedan, men fortfarande ger hon mig bara en förebrående blick när jag testar, en gång i halvåret, om vi kanske kan ta upp "rulla-runt" träningen igen.