I morse gav Zelda mig ett utsökt tillfälle att släcka ut ett irriterande beteende. Det händer av och till att hon söker kontakt genom att skälla på mig - det är nästan omöjligt att inte reagera, vilket ju får henne att tro att skallet fungerar som det ska. I morse fick hon litet köttfärs till frukosten för första gången. Jag vet inte hur hon räknade ut att det nog var hennes mat och inte min som jag höll på med, hursomhelst blev hon väldigt upphetsad och började skälla - "ge mig, ge mig nu" lät det som i mina öron. Jag vände henne ryggen och väntade tills hon hade slutat skälla, sedan fick hon sin köttfärs (behöver jag säga att den gjorde succé?) På så sätt kunde jag börja släcka ut hennes "lyssna på mig" skall utan att ta till otrevligheter som att bli irriterad, eller att komma med ett obegripligt och obehagligt "nej".
Jag, om någon, borde ju veta dels att bestraffning inte är särskilt effektivt, dels att det oftast finns många alternativ som fungerar bättre...
Jag gör framsteg!
Under de två senaste månaderna har Nestor ständigt varit i mina tankar - han har tett sig som en motpol till lilla Zelda på nästan alla sätt. De senaste dagarna har jag börjat minnas Viktoria, en minibullis jag hade under studietiden. Hon var, som Bullterriers brukar vara, en utomordentligt robust hund som aldrig kändes särskilt liten fast hon inte vägde mer än 5 kg. Viktoria tog inte åt sig när hon blev tillsagd - hon blev varken rädd eller ledsen, hon bara slutade med det hon inte fick göra. På det sättet skiljer sig Viktoria mer från Zelda än Nestor som också hade en känslig själ i sin stora kropp.
(Ytterligare en stor skillnad mellan Viktoria och Zelda: Det hände att folk kom fram till Viktoria och sa att detta var den fulaste hund de någonsin hade sett. På 70-talet var Bullterrriers inte så vanliga, så oftast kände de inte igen rasen. Jag tyckte själv att hon var mycket vacker att se på, och blev ständigt överraskad över att andra inte såg det jag såg...)
I bild: minibullis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar