Idag hände något jag inte riktigt vågat hoppas på: Zelda var i Observatorielunden med kompisarna som numera inkluderar två Springer Spaniels som hon nästan inte är rädd för alls. Plötsligt dyker en ny hund upp - en tik med litet gråhundsutseende. Jag lyfter upp Zelda så att hon inte ska kunna göra sin springaförlivet manöver, vi tittar litet på hur den nya beter sig. Hon tar det lugnt, hälsar försiktigt på de andra. Efter en liten stund sätter jag ner Zelda som börjar leka med de kända hundarna. Plötsligt inser den nya tiken att där finns en hon inte har hälsat på, och sätter av i Zeldas riktning i galopp.
Det är nu det blir oväntat och uppmuntrande.
I stället för att fly stannar Zelda kvar. Hon kryper visserligen ihop som om hon fruktade det värsta, men hon stannar där hon är. Den nya nosar försiktigt, viftar på svansen, och plötsligt är även Zeldas svans synlig, den svänger av och an!!!
Eureka!!!
Antingen har mina försök att skapa en tryggare situation för henne genom att lyfta upp henne så fort det har kommit nya hundar burit frukt, eller så har hon helt enkelt börjat växa ur sin rädsla...
Oavsett vilket gör det mig väldigt glad. Hon verkar tycka att det är oerhört kul att umgås med andra hundar när hon bara vågar, så det hade ju varit sorgligt om hon hade hållits tillbaka i sitt sociala liv av att modet inte riktigt räckt till...
