Zelda mot strömmen...

Vi går upp mot Observatorielunden. Zelda är lös, hon håller sig i närheten av mig, väntar när vi ska gå över gatan, stannar omedelbart om jag säger till. Hon bryr sig inte så mycket om andra hundar, hon verkar ha räknat ut att de är kopplade, och därmed inte kan rusa efter henne. När vi kommer upp till parken där de andra hundarna kopplas loss, måste jag koppla henne för att vara alldeles säker på att hon inte flyr ifall en okänd hund kommer farande. Hon verkar uppleva kopplet som en trygghet, hon ber om att bli förankrad, uppbunden, och slappnar av när hon märker att kopplet är på.
Livet med Zelda är fyllt av oväntade utvecklingar.

Och igen...

Såhär kan en okuperad Cane Corso se ut - detta är en tik som heter Iza.

Cane Corso igen...

Idag träffade vi en riktig Cane Corso. En stor, välvillig hane med ytterst litet kvar av öron och svans. (Han får ha en halsduk runt huvudet när det regnar o blåser, annars vill han inte gå ut.)(Om jag någonsin skaffar en ljusgrå, ljusögd CC ska hennes öron vara som de är skapta - mjuka och hängande...)
Hursomhelst - det var en magnifik, underbar hund. Zelda kanske uppfattade min begeistring, för hon morrade litet surt. "Måste du verkligen vara här? Håll dig i alla fall på avstånd." Det gjorde han, hänsynsfullt, och så småningom tinade Zelda upp en aning och accepterade att han nosade på henne.
Det börjar bli ett av de relativt få besluten som finns kvar att fatta i livet som känns riktigt avgörande: ska jag någonsin skaffa en Cane Corso och ägna en mycket stor del av den tid jag har att hushålla med åt att uppfostra och träna den?

I bild: CC med kuperade öron, inte samma hund, men en snarlik.

Frukost!!

Zelda brukar inte äta frukost. Hon har sitt torrfoder stående framme, och knaprar i sig det hon vill ha under dagen. Igår och idag har jag testat att blanda ner litet burkmat i matskålen på morgonen - då plötsligt blir hon oerhört entusiastisk, viftar på svansen i glad förväntan, och slänger sig över maten. Det känns som fusk, och eftersom hon fortfarande är tunn efter löpperioden då hon tappade aptiten kan jag bara ana var detta kan sluta, ifall jag blir beroende av att hon ska vilja äta frukost...
Och så fyller hon 9 månader idag!

Utbrytarkungen Spiderman.

© Pam Spurling

Något illavarslande har hänt.

Marken är sig inte lik. Den är vitare, kallare, blötare. Buskarna har också drabbats - de ser inte alls ut som de brukar, så nu gäller det att vara vaksam - vem vet vad allt detta kan betyda.
Vinter blir nog inte Zeldas favotitårstid. Hon gillar inte att bli blöt och kall om tassarna, så hon försöker smyga utefter husväggarna där det inte ligger så mycket snö. Hon känner dessutom inte riktigt igen sin vanliga miljö, hon använder nog ögonen mer än jag hade trott - varför skulle hon annars reagera på snötyngda grenar...
Påfrestande tider...

Storleken har betydelse för Zelda...

Igår kom Zelda i kontakt med en hel drös hundar som hon inte hade träffat tidigare. En korthårig Vorsteh, en Rhodesian Ridgeback, en Bichon Frisé, två Springer Spaniels (inte samtidigt), en Yortkshireterrier och en Borderterrier som heter Eddie.

Vi gick bakom Vorstern (heter det så?)en stund på gatan. Det var en smäcker tik som höll sig tätt intill ägarens sida. Hon förflyttade sig framåt i en lätt, flytande trav som tillfälligt blev stelare när hon passerade några duvor. Jag gissar att detta var en välutbildad jakthund, det var vackert att se. Zelda var intresserad, hon vädrade, tittade på tikens långa ben, svansen som var i neutralläge. Vi kom så småningom till ett övergångsställe, det var röd gubbe, vi kom ifatt och jag ställde mig litet vid sidan om mannen med hunden. Hans hund vände sig om och tog ett steg i Zelds riktning, och sedan ett till, så att hon nästan nådde fram med nosen. Hon hade hängande öron, en glad och nyfiken uppsyn.
Zelda skrek till. Jag lovar. Hon skällde inte, bjäbbade inte, hon skrek.
Pinsamt. Jag skämdes plötsligt för min fåniga lilla hund. Vorstehns ägare gav någon diskret signal som fick hans hunnd att omedelbart sluta upp vid hans sida igen, och jag försökte låta käck när jag sa till Zelda att läget var under kontroll.
Nästa möte gick mycket bättre - en gammal Ridgeback nonchalerade Zelda som nonchalerade honom tillbaka när vi passerade varandra. Efter ytterligare en stund träffade vi en liten Yorkshireterrier - ömsesidig förtjusning, liksom när vi mötte en Bichon Frisé. Då viftar Zelda på svansen, visar tydligt att hon väldigt gärna vill hälsa, men väntar snällt på ett "varsågod" (I motsats till både Yorkshireterriern o Bichon Frisén som både försökte dra sig fram till Zelda, fast de måste ha vetat av erfarenhet att det inte skulle fungera.) Då blir jag plötsligt väldigt stolt över min lilla hund.
Märkligt att man (jag) tar hennes beteende så personligt - det är ju inte så konstigt att hon blir rädd när en väldigt mycket större hund tittar på henne. Inte heller konstigt att hon gillar att umgås med hundar i hennes egen storlek...
I bild: korthårig Vorsteh