En doft av iller...

Är det någon som känner igen det här? På tunnelbanan idag satt Zelda och jag mittemot en ung kvinna som sträckte fram handen mot Zelda för att hälsa. Zelda var först nyfiken, men blev sedan riktigt rädd. Hon började skaka i hela kroppen och tryckte sig så tätt intill mig som hon kunde, bort från vår medresenär.
"Jag luktar iller," förklarade den unga kvinnan och klappade försiktigt på Zeldas huvud. Zelda såg på henne som om hon varit en pestsmittad utomjording med enorma tänder.
Nu undrar jag om hundar kanske ofta blir rädda för just illrar, eller om Zelda bara reagerade på att doften var helt okänd. Hon blev i alla fall påtagligt lättad när vi klev av tåget...

Dikt och verklighet...

"Sov var natt i Herrens säng..." I natt försökte Zelda hoppa upp i min säng för första gången (sedan de första försöken när jag just hade hämtat henne). Men nu är hon i slyngelåldern, och då ska regler och gränser ifrågasättas. Sagt och gjort - hon hoppade upp, blev omedelbart nerputtad, hoppade upp igen (visst kan jag väl bestämma var jag vill ligga), blev nerputtad igen.
Jaha.
Sedan la hon sig i sin korg, och verkade somna lika lugnt som vanligt...
Jag gissar att Carl XII inte använde sin hund som gosedjur, utan att han hade hunden i sängen för att våga somna - han måste ständigt ha varit medveten om risken att bli (lönn)mördad. Vad kunde då vara tryggare än att ha en rejäl och lagom vaktig hund tätt intill sig... Själv är jag övertygad om att jag inte behöver vara lika orolig, så Zelda får finna sig i att sova i sin egen korg.

Idag har vi varit kulturella...

Här är Zelda vid Pompes grav vid Karlbergs slott i Stockholm. Pompe var Karl XIIs favorithund (favorithundar vore nog rättare att säga, han hade fler med samma namn).

Israel Holmström skrev den här dikten om en av dem:

Pompe, Kungens trogne dräng,
sov var natt i Herrens säng.
Sist af år och resor trötter
led han av vid Kungens fötter.
Mången stolt och fager mö
önskar sig som Pompe leva,
tusen hjältar eftersträva
att få så som Pompe dö.

Inskriptionen på gravstenen: Här är konung Carl XIIs hund POMPE begrafd år 1699
Gravstenen får väl ses som ett bevis för att Pompe var en högt värderad hund.

Bara i USA...

Vill du att din hund ska se ut som Sarah Palin? Det går nu att köpa en liten peruk som ger den rätta looken...
http://wigglesdogwigs.com/

Åtta månader idag!

Åtta månader! Två tredjedels år har Zelda levt idag, kanske de viktigaste månaderna i hennes liv. Läser om och om igen hur viktigt det är att valpen lär sig att ungås med människor och andra hundar medan den är liten, och att den kritiska tiden är mellan 8 och 12 veckor. Ur det perspektivet har stadshunden en rejäl fördel - vi behöver bara ta ett steg utanför dörren för att se en ström av nya människor som inte är farliga, som inte behöver skällas på, och som dessutom ofta har hundar med sig. Det är ovanligt att vi inte träffar (eller ser) nya hundar varje gång vi är ute någon längre stund.
Jag är faktiskt mest överraskad över hennes päls - den lever nästan sitt eget liv. Den tränger sig fram mellan hennes trampdynor, hänger ner i ögonen, trasslar till sig om den inte kammas och tvättas... Vid ungefär ett års ålder ska valppälsen hon har nu övergå i vuxenpäls, ska bli spännade att se hur den kommer att arta sig!

Alkemi!

Forna tiders alkemister försökte skapa något ur inget, eller i alla fall försökte de omvandla något (tex bly) till ngt med större värde (tex guld). Det lyckades inte, men är det inte litet alkemi i att det går att ta något rätt litet (några mikroskopiska ägg från en Rottweilertik, tillsätta ngt ännu mindre - några spermier från en hane) och ur detta skapa en hel drös pigga små valpar som är uppe i en matchvikt på några 50 - 60 kg på nolltid...
Foto från Blocket, alla valpar är från samma kull...

Kontakt med brorsan!

Här är Zeldas bror Bonbon (Brunius Bonfire) som vi fått kontakt med genom bloggen. Kul! Som synes är de inte särskilt lika till utseendet, ska bli spännande att få veta mer om hans personlighet!