Det ÄR bra att läsa...

Ensamhetsträning. Springer ner till 7-11 för att köpa kuvert, det tar fem minuter, Zelda ska vara kvar i lägenheten, i köket där jag suttit och skrivit. Jag reser mig, hon reser sig. Jag går till dörren, hon följer efter. Jag stänger dörren i ansiktet på henne, säger hejdå med icke-ömkande röst. Hon piper. Jag går. När jag stänger ytterdörren skäller hon till. Det bryr jag mig inte om.
Så långt gör jag som jag hade gjort ifall jag inte läst och blivit klokare. När jag kommer tillbaka är det tyst inifrån lägenheten. Bra! Jag öppnar ytterdörren, det är fortfarande tyst från köket.
Jag går in. Zelda blir hyperaktiv: hoppar, studsar, viftar på svansen. Jag ignorerar henne, lägger de nyinköpta kuverten på bänken, sätter på litet tevatten. Så småningom lugnar hon sig.
Då först hälsar jag på henne, inte alltför översvallande, bara litet.
Resultat? Hon somnar om ganska omgående. Värre än så var det inte.

Det här sista har jag just lärt mig. De tidigare gångerna hon varit själv har jag uppmuntrat hennes hoppande genom att själv visa glädje över att vi äntligen har återförenats efter fem svåra minuter.
Jag visste inte att flockledaren visst kan ge sig iväg om hon/han känner för det. Däremot får de övriga i flocken inte desertera. Så en hund som blir mycket stressad över att vara ensam tror, om jag ska lita på det jag läser, att hon eller han är en ledare som förlorat sin flock (mycket stressande), inte en flockmedlem vars ledare givit sig ut på tillfälliga, egna äventyr (inte så stressande). Zeldas litet spattiga beteende när jag kommer tillbaka ska inte uppmuntras, och det är inte ett mått på hur mycket jag som person betyder för henne.

Så nu ska vi träna vidare på detta, ett eller två korta pass per dag, vid tillfällen då hon är mätt och trött.

Svårt att säga nej.

Med Nestor var det extremt viktigt att ha ett någotsånär fungerande "nej". Utan det hade det inte gått att ha kvar en så stor och till temperamentet dominant hund. Jag hade kniven på strupen - vinna eller försvinna, fast det hade varit Nestor som hade försvunnit (många omplaceringshundar lämnas tillbaka efter kort tid). Jag kan inte minnas att jag någonsin bromsades av att jag tyckte synd om honom - han hade inte den utstrålningen, det blev mer en renhårig uppgörelse om vem som skulle bestämma, och när jag väl tog kommandot var han nöjd och glad (och kanske litet lättad, tänker jag nu när jag läser Cesar Millans utmärkta bok).
Med Zelda är det annorlunda. Jag känner mig inte stark och tillfreds när jag ser att hon backar, som jag gjorde med Nestor. Jag känner mig som en översittare, en otrevlig typ som utnyttjat sitt fysiska överläge mot en som är oerhört mycket mindre och svagare. Därför sa jag "nej" så mesigt nu på morgonen när hon ville leka med golvmoppen att hon inte ens hörde mig.
Det här är helt oväntat. Jag tänkte att en liten hund måste vara en lätt match för en person som inte har haft några problem med att styra upp/leda stora hundar. Det var fel, visar det sig. Jag tycker till och med att det är litet obehagligt att stanna när hon drar framåt i kopplet (min strategi: stanna tills hon slutar dra. Hon ska få klart för sig att om hon vill framåt ska hon se till att inte dra, för drar hon blir det stopp direkt). Jag tänker: stackars liten. Hon ser ut som en förvirrad dunboll med stora ögon när det plötsligt, obegripligt tar stopp. Hon kliar sig litet på halsbandet som om det skulle hindra att hon fastnade så konstigt. Och jag tycker synd om henne för att hon inte förstår, för att livet är fyllt av så besynnerliga händelser.

Cesar skriver såhär: "I truly believe, and it has been my experience, that animals are put into our lives for a purpose: to teach us lessons, and to help us become better people"

Här gör han precis det en god terapeut gör: omformulerar ett problem så att det blir ett tillfälle att utvidga sin självkännedom och att lära sig nya strategier och färdigheter.

Jag har uppenbarligen ett problem med det här, och det är säkert inte bara i umgänget med Zelda som det gör mig mindre effektiv.
Det är ju en sak att respektera och ta hänsyn till andras svaghet, en helt annan sak att inte ställa rimliga krav även på den som inte är så stark. Min svärfar arbetade mycket med barn med olika typer av ortopediska problem - de barnen blev ofta "olydiga" och ställde till med problem helt enkelt för att alla tyckte så synd om dem att de inte fick reda på hur de skulle bete sig. Han brukade säga att en busunge var en busunge oavsett om de kunde gå eller inte, och så behandlade han dem därefter. Resultatet var att barnen respekterade och gillade honom, och att uppförde sig perfekt när han fanns i närheten. (Det här har jag bara hört berättas, men från flera håll...)

Så som vanligt är det inte hunden som ska bearbetas, utan ägaren. Annars kan jag rapportera att Zelda har blivit betydligt morskare när hon träffar andra hundar, det har gått på bara några dagar. Igår kväll tog hon i så att Molly, en liten Lancashire Heeler som vi har träffat ett antal gånger, blev tvungen att säga till. Det blir med andra ord allt viktigare för Zelda att hitta sin broms. Tack Molly!

I bild: Lancashire Heeler (dock inte Molly). Den är mindre än den ser ut på bild, Molly är kortare än Zelda (på höjden), men betydligt tyngre.

Hund i soffan?

Inga hundar i sängen, inga hundar i möblerna. Det har varit min uppfattning, fram tills nu. Det har fungerat utmärkt för stora hundar, men visar sig inte vara lika självklart när hunden är liten. Ibland vill man ju ha en liten hund i knäet, och det blir inte så praktiskt att sätta sig själv på golvet varje gång. Så nu har vi kommit fram till en ny variant: Zelda får vara i soffan, men bara när hon blir inbjuden. Igår satt hon och ville uppenbarligen upp. Jag klappade på soffan: "kom"! Hon satt kvar. Jag prövade med "upp"! Hon satt kvar. Jag klappade uppmuntrande på soffkudden, "kom då lilla gunmman" (som om det skulle vara lättare att förstå...). Hon satt kvar. Till slut kom jag på vad hon väntade på: "Varsågod". Då tog hon ett jättesprång upp.
Hon har uppenbarligen förstått att "Varsågod" betyder att det är fritt fram att göra något man annars inte får. Hon tror altså att jag skulle be henne göra något hon inte får (hoppa upp i soffan), och att det då gäller att låta bli.

Mer om hennes försök att förstå: i tveksamma situationer prövar hon nu först med att sitta (det verkar jag ju gilla), sedan med att lägga sig (det verkar jag ju också gilla). Då blir det så oerhört tydligt hur otydlig jag är, och hur hon anstränger sig att lista ut vad jag egentligen menar.

Till sist:
Min röst.
Memea påpekade att jag talar till henne som om hon vore den sköra lilla varelse jag inte vill att hon ska bli. Jag hör det nu, hela tiden. "Lilla hjärtat", säger jag med en röst som om hon var ett treårigt barn som just brutit benet "Var det gott med litet frukost?"
Vad vill jag att hon ska svara på det? Vem är de orden till för? Vad säger de henne? Eller rättare sagt, vad säger mitt tonfall, mitt kropsspråk?
Det här måste vara en av de största fallgroparna för oss som satsar på en liten hund - och då hade jag ändå bestämt från början att jag ville uppfostra henne på samma sätt som jag hade uppfostrat en valp av en mycket större ras... Det är svårare än det låter!

Bild: "Dog on sofa", detalj, Emma Helbrough 2005.

Källkritik, Cesar, och modigare hund...

Först ett ord om källkritik. Har nu två böcker om CC som ras. Där står följande: CC lever inte särskilt länge för att vara en liten hund, 10-12 år kan man räkna med (bok 1). CC lever länge om de är välskötta, uppemot 16 år (bok 2). Det är lätt att få en CC rumren (bok 1). Det är svårt att få en CC rumsren (bok 2). Skillnaden mellan den nakna och PowderPuff hunden ligger bara i exteriören (bok 1), PowderPuff hundarna är lättare att uppfostra än de nakna (bok 2). Och så vidare... Det saknas förstås referenser, så jag undrar varifrån författarna får sina uppgifter. Bortsett från det har båda böckerna varit både roliga och informativa, och väl värda den tid det tagit att läsa dem.
Läser just Cesar Millans mycket tänkvärda "Cesar och hans hundar", nyutkommen på Natur och Kultur. Han tonar ner betydelsen av hundens ras, han menar att de flesta problem som kan uppstå har relativt lite med rasen att göra (utom förstås den uppenbara effekten av att vara stor - en okontrollerbar rottweiler är ju definitionsmässigt ett större problem än en okontrollerbar dvärgpudel). Han avfärdar också myten om att det inte går att lära en gammal hund att sitta: han arbetar mycket med att styra upp beteenden som leder till elände, och bryr sig inte så mycket om vad de ursprungligen berodde på. Problemet är inte då, utan nu, precis som i många KBT-orienterade psykoterapier. Han tar sig gärna an omplaceringshundar, även sådana som varit aggressiva, även kamphundar. Den inställningen tycker jag är djupt sympatisk!

Zelda, nu i sin femte månad, blir glädjande allt mindre ängslig. Hon har slutat slänga sig på rygg det första hon gör på morgonen (jag tänker acceptera dig som flockledare även idag, jag lovar!!!). Igår träffade vi två nya hundar, och hon gick fram o hälsade litet avmätt, men utan att verka rädd. Uppmuntrande! Fast nu kommer nya utmaningar - tidigare har hon varit helt nöjd med att gå intill mig, eller lite bakom, igår satte hon av framåt för första gången och drog i kopplet. Nytt mål således: inte dra framåt i kopplet!
Jag är väldigt nöjd över att hon är bekväm med att "parkeras" med människor hon inte känner en liten stund. Igår satt hon i knäet på en ung tjej medan jag gick in och köpte kaffe (uteservering men man måste in för att beställa). När det var dags för påtår tog en vänlig man vid bordet bredvid hand om henne. Båda gångerna var hon tyst och lugn, bevakade förstås dörren jag försvunnit genom, men utan tecken på stress. Hon kan ligga lugnt under bordet på en uteservering trots att lastbilar, motorcyklar och barnvagnar passerar.

Mer ur Cesar Millans bok: han påpekar att när vi gullar med vår hund därför att vi tycker om att gulla med vår hund är det våra behov som tillgodoses, inte hundens. För att hunden ska må bra måste vi se till att även hundens behov (som inte i första hand är att bli gullad med) respekteras.

Inte bara hundar...

Vad sägs om en liten mus med naken kropp och hår i ansiktet? Om ni vill veta exakt var mutationen sitter som ger det här utseendet så gå in på länken som Song lämnat i kommentaren till föregående inlägg.

"Ligg", svårt för CC?

Har läst att det ska vara extra svårt att lära en CC att ligga. Dels för att de är så viga att de inte har några problem med att nå ner till en godbit från sittande utan att lägga sig, dels för att liggandet i sig uppfattas som extra undergivet, och att de inte känner sig bekväma med det. Jag har därför medvetet väntat med att pröva. Nu tog jag några små korvbitar (väldigt gott), satte Zelda (det är hon bra på), sänkte handen med korvbiten. Till min oerhörda överraskning la hon sig direkt. Inte nog med det, det fungerade gång på gång, till sist nästan slängde hon sig ner.
Bilden har för en gångs skull ingenting med texten att göra, vill bara dela med mig - skrattade när jag såg den, och det måste betyda att även ngn annan kan bli glad av den - smile!

Duns! Polett har ramlat ner!

Hos mig den här gången. Memea talade om att lära valpen att hejda sig när något lockande dyker upp, att gå förbi i stället för att försöka dra sig fram till det som fångat hans/hennes intresse, och att sedan, när valpen har gått förbi få vända tillbaka och nosa, hälsa, äta...
Jag förstod inte riktigt - Zelda går snällt i koppel, när hon har stannat har jag kallat litet på henne och så har hon fortsatt framåt tämligen direkt. Det verkade svårt, tyckte jag, men idag förstod jag plötsligt vad Memea hade sagt. Varje gång Zelda vill stanna och nosa, stanna och titta, stanna och plocka upp ngn kul grej hon hittar - så ska hon först gå förbi med uppmärksamheten på mig, sedan ska jag (oftast) ge klartecken att gå tillbaka och hälsa eller vad det nu var hon ville göra. Det ska löna sig för henne att inte dra iväg direkt mot det hon vill göra.
Aha!
Idag tränade vi på att hälsa (två trevliga kvinnor ställde upp), att först gå förbi men sedan få äta en halv jordgubbe, att gå förbi och sedan plocka upp och leka med en blå plastkapsyl, att gå förbi ställen som luktade intressant, och att sedan gå tillbaka och nosa i lugn och ro.
Det är svårt, man måste hålla järnkoll på hunden, men när vi har lärt oss det här så kommer promenaderna att både ge utrymme för det Zelda vill (äta upphittade jordgubbar och leka med kapsyler) och det som jag vill: att ha en hund som inte drar i kopplet.
I bild: Zelda ligger gärna under min stol när jag sitter och skriver/arbetar. Foto: Ulla Montan (detalj).

(Vi såg en liten hund idag som inte invigts i koppelträningens mysterier. Först drog han med full kraft i vår riktning. Sedan gick de förbi, och då blev han släpad efter sin ägare, trots att han fortfarande försökte ta sig fram till oss. Det såg väldigt obekvämt ut. Så ska Zelda aldrig behöva ha det.)