Eskilstuna, och om glädjen att påminnas om problem som har lösts ...

Igår morse var jag i Eskilstuna. Där träffade jag bloggkompisen BMWvars bloggar har varit, och är, så roliga, intressanta och lärorika att följa.
Hon hade med sig två vackta pumpor som nu finns henmma hos oss. Tack!

Sedan hände något som var oväntat upplyftande. Jag brukar sätta in domarprotokollen från tävlingarna i en pärm, men i går hittade jag ett från slutet av augusti förra året som hade blivit glömt i en väska.

Det var Zelda som hade tävlat i HTM ettan, och domarna tyckte bland annat så här:

”Hade velat se bättre timing samt att hunden hakade på i tempoväxlingarna.”

”Hund lite okoncentrerad men stundvis glad och samarbetsvillig.”

”Två okej positioner.”

Slutpoängen blev 21,5, inte så dåligt, men inte heller tillräckligt bra.

Jag tror att jag minns den tävlingen, eller i alla fall minns jag problemet. Jag ökar tempot, Zelda tycker att det verkar obehagligt att springa så hon sackar efter.

Hon är osäker, och hennes ängslighet gör henne tveksam inför varje nytt moment, särskilt i början av programmet. Resultatet blir att vår timing inte fungerar, och att positionerna inte heller ser ut som de ska.

I år har vi äntligen fått till fungerande starter. Vi har ett helt annat självförtroende på planen vilket gör att Zelda nu faktiskt visar vad hon kan. Hon har därmed kunnat ta sitt HTM I diplom, och vi planerar att gå vidare till klass två.

För mig är problemlösningen något av det roligaste med tävlandet. Någonting blir inte som jag hade tänkt mig trots att både hunden och jag gör så gott vi kan. Hur ska vi göra istället? Vad är det vi hade behövt kunna som vi inte kan? Hur ska vi träna för att bli bättre?

Det var därmed riktigt uppmuntrande att läsa protokollet från förra året och att bli påminnd om hur mycket bättre det går för oss nu. Det ska jag göra om när det känns segt!

Nemis nya trick, fjärde gången vi tränar.

Så här såg det i går kväll. Måste träna mer på att acceptera mina egna begränsningar.

Femsekundersregeln och fyrtioåttatimmarsregeln.

Här är två tidsregler, den ena från Agnes, den andra från Carina.

Femsekundersregeln:
Om hunden inte reagerar på exempelvis "sitt" så tar det fem sekunder innan den får chansen igen. Fem lååånga sekunder med godiset utom räckhåll.
Det gäller att skärpa sig och vara med direkt! Tack Agnes.
(Aldrig mer "sitt" ... "sitt" .... "sitt"... så att hunden själv får bestämma när den ska göra det jag ber den om. Den kan ju inte veta, i det läget, att jag skulle föredra att den satte sig direkt.)

Fyrtioåttatimmars regeln fick jag höra i veckan när jag tränade med Carina:
Om du stiger på din hund, eller snubblar över den - vänta i 48 timmar innan du gör det momentet igen.
Den önskar jag att jag hade fått kläm på tidigare! (För er som inte tränar freestyle: det är oundvikligt att det ibland uppstår missförstånd när hunden ska röra sig runt människans ben i hög hastighet. I värsta fall blir det som när två cyklister ska mötas på en smal väg och båda svänger åt samma håll för att undvika att köra på varandra, flera gånger i rad, tills de kolliderar.)
Nemi klarar sådana missöden utan alltför mycket stress, men Zelda kan helt tappa förtroendet för ett moment, som "genom" på tävling som hon fortfarande inte vågar sig på sedan en miss i våras. Jag har fått lära in några nya sätt att byta position, och ändra i freestyleprogrammet ...

Och ett nytt trick för Nemi.

Nu när Nemi är på banan igen :-) hoppas och tror jag att det inte blir några problem att ta ett tredje uppflytt i freestyletvåan. Vi kan hennes program framlänges och baklänges, och det är minst fyra tävlingar kvar i år. Därför har jag börjat fundera på hennes klass tre program som kommer att bli en utbyggnad av det nuvarande.

Tänker att jag ska kunna skicka henne fram en längre sträcka mot skivstången, och att hon sedan ska springa runt viktplattorna i en liggande åtta medan jag står kvar på andra sidan av planen.
Här ser ni vårt första rätt förvirrade träningspass, har jag sagt att jag gillar henne skarpt? Och att jag ofta önskar att jag var bättre på att visa vad jag vill att de ska göra än jag är.
Mycket nyttigt att filma sin träning, det blir lättare att göra mer rätt nästa gång...

Telefonträningen

går framåt. Den ser ut så här just nu, fortsättning följer:

Steg 1. Nosa på telefonen, sätt dig

Steg 2: Hitta telefonen, nosa på den, sätt dig.

Tack alla som höll tummarna!

Tågen skötte sig som de skulle, och eftersom det var många startande hann vi inte bara till Nemis HTM klass, utan även till Zeldas freestyleditto.
Och nu ska ni få höra: vi hade fortfarande inga som helst problem med starterna, vårt envisa slit har tydligen burit frukt på riktigt! Nemi tog därmed sitt (av mig) så efterlängtade andra uppflytt i HTM I. (Det första var på hennes första tävling i maj förra året, innan hennes strejk bröt ut.) Nu behöver vi bara ett till innan vi kan börja planera nya roliga saker. Här ser ni siffrorna från den mest positiva domaren:

Hurra!

Zelda fick följande omdöme:
"Jättefin kontakt, roligt att se henne taggad".
:-)
Den nya bananen fungerade perfekt - jag kunde slänga den utan att hon försökte apportera den, och hon lyckades få ner den i soptunnan på första försöket. Däremot blev det en hel del andra missar. Slutpoängen blev i alla fall 21,45 vilket inte är så väldigt långt ifrån minimipoängen för uppflytt/cert som är 22,5.

Så vi är glada över de positiva formbeskeden, och tackar för en oerhört trevlig och välordnad tävling!

I Kristianstad...

I går deltog jag i en bokfestival i Kristianstad. Efter min presentation kom en kvinna fram och berättade dels att hon hade läst Zeldaboken, dels att hon följde bloggen dagligen, och dels att hon gillade Zelda.
Då blev jag väldigt glad som författare, bloggare och matte.
Och så får ni gärna hålla tummarna för att tågen går som de ska nu på morgonen, då kommer i alla falla Nemi att hinna till sin HTM start på Södra Stockcholms Brukshundklubb i eftermiddag.