Sommaren är inte över ...

Igår såg det ut så här i Ålsten (Bromma, Stockholm):

Jag åt middag med två kompisar på restaurang Bryggan som mycket riktigt visade sig vara både hundvänlig och trevlig. Damerna, särskilt Nemi, höll ett vakande öga på en svart staffe som verkade höra till kiosken. 

I väskan

Det här hittade jag i min väska när jag letade efter en penna:

Ett läppstift.
En whiteboard marker, något jag och många kollegor alltid har med eftersom det så ofta saknas något att skriva med i seminarierum och föreläsningssalar.
Mer smink.
Och en fästingplockare.

Kvinnan mittemot frågade vänligt om jag hade hund.

Inbjudan - kom kom kom!

Välkomna till:

Musiktolkning står i fokus för en avslappnad och underhållande kväll på Stockholm Hundsportcenter. Dansaren och dansläraren Anastasia Sirzén reder ut begreppen takt, tempo, och frasering. Anastasia ger oss sina bästa tips och förslag på övningar, och avslutar med att dansa för oss. Vi äter gott, lyssnar på musik, analyserar och diskuterar. Allt för att kunna lyckas ännu bättre med träning och tävling. Välkomna!
Alla intäkter går oavkortat till Svenska Hundfreestyleklubben som bildas dagen efter denna kväll.
Datum: lördag 21 september
Plats: Stockholm Hundsportcentrum i Upplands-Väsby (där tävlingar hålls dagen efter Svenska Hundklubben skapas)
Tid: kl. 18.00 – 20.00
Pris: 200 kronor (lättare middag ingår)
Anmälan: senast 10 september till rolf.lhu@gmail.com
Betalning: pg 4893910-2 (Rolf Gustavsson), märk med ditt namn 

När tanke och handling är ett.

Eller, som det står i ett skyltfönster nära oss: Don't wish for it, work for it.
Kommer ni ihåg att jag ville ha en telefonhund? Nu kommer jag (om allt går som planerat) att få en. Zelda ska få lära sig telefonsökning, vi hade vår första lektion av sex igår.

I bild: En mobil, en undrande Zelda och en matte som försöker visa att hon ska gå fram till telefonen och nosa på den.
Extra förvirrande blir det för Zelda eftersom vi i freestyleträningen arbetar med att hunden bara ska gå på muntliga kommandon och strunta i det vi gör med händerna.

Foto Denise, som även instruerar.

När vi gör saker vi inte kan (ännu)

Arlo (uttalas Arlow, som i Arlo Guthrie), tio veckor, har tagit sig upp på en sten. Och tar sig ner.

Det är svårt. 

Stenen är hög och slät. Bakbenen vill inte riktigt följa med och frambenen viker sig när tyngdkraften till slut hjälper till. Huvudet mosas ner i gräset.

Vad gör Arlo då?

Bestämmer sig för att aldrig, aldrig mer ge sig in i en situation som han inte behärskar?

Sätter upp varningstejp runt stenarna i skogen?

Avråder andra från stenbestigning?

Eller gör han om det, gång på gång, tills han har fått kläm på hur han ska göra?

Tror att vi alla utgår ifrån att han väljer det senare alternativet, och att han därmed snart kommer att veta precis hur han ska ta sig ner från höga platser. Hans kroppskontroll kommer att öka, hans kunskap om omvärlden kommer att öka, hans självförtroende kommer att växa.

Som psykiater kan jag inte låta bli att tänka på alla de människor som inte kan se ett misslyckande som ett steg på vägen mot att lära sig hur något ska gå till. En del har blivit förlöjligade när de har gjort som Arlo, en del har blivit bestraffade trots att de har gjort så gott de har kunnat. Sedan är det svårt att våga försöka igen.

Jag skulle önska att många kunde hämta kraft ur bildserien med Arlo - den visar ju precis hur det är när vi gör saker vi inte kan (ännu). Tack Arlo!

Från Arlos blogg i lördags, med tillstånd.

Sextrakasserad.

Nemi blev så ivrigt uppvaktad hos Agnes att hon behövde räddas. Gissa vem det var som tyckte att hon var oemotståndligt sexig:

a) En äldre långhårig taxtik
b) En ettårig strävhårig taxkille
c) En kanin.

Rätt svar som kommentar.

Bröllop!

Igår var hundarna hos Agnes.

Själv var jag på bröllop, nu har jag blivit svärmor!
Bilden gör varken min nya svärdotter Elin eller sonen Carl rättvisa, den kommer att bytas ut så fort som möjligt, men jag vill ändå visa ett lyckligt brudpar!