Glad hund...

På den här bilden som togs innan startskotten för regattan sänkte vårt fotoprojekt ser Zelda ut som jag vill se henne: svansen upp, driv i steget, fokus på mig. Så såg hon ut vid första starten i Habo.
:-)
Hon dansade in på planen, såg ut att bara längta efter att få sätta igång, körde igenom programmet i alldeles för hög fart, där liknar freestylen agility: ju fortare det går ju lättare är det att det blir fel. Eftersom  mitt största problem med Zelda har varit att hon blir osäker och seg (om man inte riktigt känner sig bekväm är det nog bäst att inte göra någonting) har jag inte lagt in några "bromsmoment" i vårt program, det har ju aldrig behövts, men nu får jag väl ha några sådana som plan B ifall detta upprepar sig.

Nu planerar jag att backa litet och börja belöna attityd, oavsett vad hon gör för övrigt. Glad hund = belöning.
Och så ska jag göra ett nytt försök att få igång hennes lek. Jag vet att jag har begärt för mycket av henne tidigare, och blivit besviken när det inte fungerat. Hon har helt enkelt släckt ut mina försök till lek. Jag får gå tillbaka till att räkna leken i sekunder (inte mer än fem, kanske inte ens det) innan jag bryter, och verkligen disciplinera mig själv så att jag inte försöker hålla på bara en liiiten stund till för då hinner hon tröttna/bli obekväm och så har vi tagit ett steg bakåt i stället för framåt..

Hennes trygghet och hennes attityd i träning/tävling är det vi behöver fokusera på nu. Nemi får pausa ett tag, nästa tävling i Bollnäs den 5 augusti har jag bara anmält Zelda till.
Foto Micaela Malmi, EpicPhotoJournalism.com

Häpnadsväckande men tydligen sant...

Det visar sig att det finns en officiell lista över årets freestyleresultat för tävlande i klass tre. Där räknas de fyra bästa resultaten - och vet ni vad? Trots att Zelda och jag inte har satt vårt program en enda gång (gjort allt som ingår, när det ska göras) ligger vi på elfte plats!!!
Vi kan bli så mycket bättre, det är ju hur uppmuntrande som helst!

Foto Micaela Malmi, EpicPhotoJournalism.com

God, godare, godast...

 I ett försök att bli litet mer proffsig i träningen tänkte jag undersöka vilket godis hundarna gillar bäst. Det var inte helt lätt att tyda resultatet, kanske ska man lägga godiset i olika skålar och inte intill varandra på en plastmapp? Jag visade först vad de hade att välja på.

I Nemis huvud...

I fredags hände något överraskande. När hundarna och jag kom ut vid niotiden på morgonen satt ett tiotal personer i trettioårsåldern i en trappa som vi behövde gå förbi. Det var mest män, två eller tre kvinnor. De rökte och drack öl. Precis när vi passerar reser sig en man och sätter kurs mot Nemi. Han är framåtböjd, jag ser inte hans ansikte, han tittar inte på mig, bara på Nemi. Han försöker klappa henne med handen han  har cigaretten i, hon backar, jag försöker ställa mig mellan honom och hundarna.
"Inte klappa" säger jag automatiskt, och sedan "No" "Non" "Njet",
Han lyssnar inte, eller så förstår han inte, eller så bryr han sig inte. Jag tittar på hans kompisar. De sitter blick stilla med uttryckslösa ansikten.
Han ger sig inte, jag försöker ta mig framåt, därifrån, stämningen är inte god. Jag som nästan aldrig blir rädd får litet hjärtklappning. Jag ser framför mig att Nemi gör ett utfall, att han sparkar efter henne (det har hänt), att hans tunga kängor blir slutet på min högljudda lilla hund.
Och nu kommer det överraskande i historien: Nemi säger inte så mycket som pip. Hon gör som diplomatiska Zelda, sänker svansen, gör sig neutral, drar sig undan så gott det går.
Nemi som skäller ut folk åt höger och vänster håller sig i skinnet, min rädsla drar inte igång henne, utan gör henne istället spak.
Efter ett tiotal meter ger mannen upp och går tillbaka till kompisarna. men det var tio långa meter för mig.
Så överraskad över något som hundarna gjort/inte gjort har jag inte blivit på länge. Om hon nu skäller på folk därför att hon vill att de ska hålla sig på avstånd, varför skällde hon inte på den här mannen när jag kämpade så just för att få till litet avstånd? Kan hon ha tänkt att jag för en gångs skull skötte jobbet så att hon slapp? Eller kanske är hon inte rädd för dem vi möter, kanske tycker hon bara att det är kul när de hoppar till? Kanske var det jag som uppfattade situationen som mer hotfull än den var och att hon gjorde en mer korrekt bedömning?
Märkligt var det i alla fall.


Att ha en liten hund är verkligen en helt annan sak än att ha en stor. Med gamle Nestor (c:a 55 kg) hamnade jag inte i liknande situationer, och om jag någon gång blev rädd, eller om han tyckte att folk betedde sig på ett opassande sätt då slöt han upp vid min sida, tryckte sig mot mitt ben, och stirrade på personen i fråga. Ingen feltolkade den signalen under hans elvaåriga liv.
Med en liten hund är det jag som måste stå för försvaret.

Kanske har jag helt missuppfattat Nemis utfall mot folk och fä?

Besök hos Maria

På hemvägen igår tittade vi in hos Zeldas uppfödare Maria. Flockliv uppstod genast. Som ni kanske ser är en av hundarna inte riktigt lik de andra (den helsvarta) - det beror på att hon är en portugisisk vattenhundsvalp på 4 månader. Tack för kaffe och trevlig paus!

Och så en kinesisk kameleonthundskommentar: här ser ni Zeldas mamma Nickie 6 år, även hon i sommarfrilla. Men, mitt på ryggen börjar hon  bli brun! Hon som tidigare varit omväxlande grå och vit. ????

Snurr, snurr, buga...

Förresten: en sak som satt perfekt var Zeldas och mitt avslut - tack Ina Kolmodin som fotade och som låter mig använda bilden, blir så uppmuntrad av att titta på den!
Och tack alla som tänkte på oss - kanske kom Zeldas energi från er!

Nej, inte idag heller...

För dem av er som är resultatorienterade måste jag berätta att det inte blev någon uppflytt idag heller. Roligast var att Zelda var fylld av entusiasm inför första starten, hon sprang in på planen med svansen i vädret och solsken i blick. Sedan slutade musiken fungera, så vi fick avbryta, springa och hämta CDn (hade lämnat USB-minnet), börja om. Tror inte att det störde särskilt, hon var hur taggad som helst, så taggad att hon missade ett antal instruktioner... så kan det gå! På eftermiddagen råkade hon i gräl med en Jack Russel i tältet intill precis när vi skulle in, vilket gjorde henne ängslig och okoncentrerad, men hon fullföjde i alla fall.

Nemi har (kanske?) bräckt Zeldas "jag lämnar inte buren" protest. I stället för att börja med att backa runt mig vilket hon har kunnat länge och gillar att göra tittade hon bara vemodigt på mig och slickade mig litet på benet. Sedan kom hon igång litet, men bara litet.  Likadant på eftermiddagen, så då bröt vi. Värmt upp hade hon gjort perfekt, så det kan inte vara akut sjukdom eller minnesförlust som har drabbat henne.

Så här har jag något att bita i...

Roligast: Zeldas energi på morgonen, och tältet. Det var helt underbart att ha ett tält visade det sig - hundarna kopplade av på ett helt annat sätt än tidigare, och när det plötsligt och otippat började regna satt vi torrt och skyddat i vårt fina lilla tält som jag faktiskt lyckades både resa och fälla alldeles själv.

(Hade inga regnkläder med så det var extra lyckat.)

Zeldas magnolior fick så utanför som prydnader medan de väntade... Granntältet är under resning.

Zelda vilar i buren, tältet gör att hon inte tycker att hon behöver hålla koll på omgivningen, alldeles väldigt skönt!

Och så fick vi äntligen kinessällskap: Charlotte Evalsdsson med sin duktiga Zack som gjorde både Freestyle och HTM-debut med den äran! 

Jag har inga bilder från själva tävlingen, men så här såg hundarna ut när de vaknade och kastade var sitt försiktigt öga på den nya dagen (man måste nästan  ha erfarenhet av kineser för att upptäcka Zeldas...)