Nya bud.

Går för att köpa en bättre borste och en karda. Berättar litet skamset att jag hittintills bara kört med kam.
Kim, mitt orakel i dessa frågor, tittar överraskat på mig.
"Varför ska du ändra på det?"
"Jag har läst att..."
"Jag tycker kam är överlägset, om man bara är försiktig."
Så missade han tillfället att sälja en borste, jag blev litet gladare, Zelda är badad igen, vi får övergå till varannan/var tredje dag i stället för en gång i veckan.
Det är faktiskt rätt mysigt att bada henne...

Tovålder...

Hört talas om tovålder? Om inte så är vi minst två... Vissa raser - exempelvis CC - får lätt får tovor när de byter från valp till vuxenpäls, och nu verkar vi ha kommit till den milstolpen i livet. Zeldas päls har plötsligt börjat få tovor, och jag har upptäckt att jag har gjort allt fel. Pälsen ska borstas, inte kammas. Den ska borstas när den är blöt, inte när den är torr. Tovorna ska redas ut med karda - någon sådan har jag inte ens. I vanlig ordning är experterna inte helt överens, men en sak är i alla fall klar: bad en gång i veckan räcker inte, av någon anledning blir en nybadad päls inte lika tovig som samma päls några dagar senare. Vidare har olika hundar mycket olika pälskvalitet, så det gäller att pröva sig fram och hitta schampo, balsam osv som passar den egna hundens päls.

Men vill man vara fin får man lida pin - jag tänker inte ge upp och klippa ner henne om det inte blir alldeles oundvikligt! Bad väntar i kväll, och jag ska inhandla karda och bättre borste.

Ett hjärta som ett hotell...

har jag när det gäller hundar. Var på hunduställning på Älvsjömässan idag. Klappade en Cane Corso och blev förälskad. Såg en Saluki glida förbi, ville ha en Saluki, nu. Gick runt på rastorget - har ni en aning om viken tilltalande liten hund Lunnehunden är? (Se bild).
Tittade på freestyle - såg en vacker och duktig Australian Shepherd. En sådan vore perfekt!
Freestylen var f.ö. oerhört kul. Vad sägs exempelvis om ett program som började med att hunden var död, och som fortsatte med att han togs emot av en ängel? Eller en annan tävlande som åkte rullskridskor!

Fintad!

Idag har Zelda gjort ngt nytt, berättar sonen. Zelda jagade honom runt ett träd. Plötsligt tog hon sats åt ena hållet, han sprang undan, men då hade hon redan bytt riktning så att han sprang rakt i famnen på henne.
Fintad!
Hon börjar lära sig!

Nytt besök hos Memea Mohlin!

Nu har vi äntligen träffat Memea igen. Jag har varit litet slö, tycker att det mesta går bra. Det är när man har börjar slå sig till ro som der gäller att se upp! Vi stiger av bussen, och ser en stor svart hund. Zelda överraskar mig med att skälla på den, och att inte sluta när jag säger till.
"Hon går bra i koppel" säger jag till Memea, men på vägen ut träffar vi en katt, och Zelda drar allt hon kan för att få utforska den närmare.
Vi behöver uppenbarligen, trots att jag inte trodde det (inte ville tro det), träna mer på baslydnad.
Annars hade vi fokus på sådant som är kul den här gången: vi klickertränade, så underhållande att man kunde tagit inträde.
Läxa till nästa gång: Zelda ska kunna rulla runt. Det gick på första försöket (fast vi hade tränat litet tidigare, då utan framgång). Hon ska kunna gå slalom mellan mina ben. Hon ska kunna hoppa ner med framtassarna i en bunke (det är där klickerträningen kommer in). Hon ska även kunna skaka på huvudet när jag frågar exempelvis om hon är en katt...
Det var nöjet. Sedan måste vi ta itu med det som är mindre kul: lydnaden. Jag är mer motiverad nu, delvis för att hon inte alls blir lika stressad som tidigare av att bli tillsagd!
I bild: en CC som varkar ha kul med agility - vi får väl se vad det blir på sikt för Zelda o mig. Hon hoppar över små hinder, och kan balansera på murar och plank, så litet förberedd är hon.

Att få förlåtelse...

Alice Walker skriver såhär i en novell som heter "Crimes Against Dog":
I think what I appreciate most about Marley (hennes Labrador)is how swiftly she forgives me. Anything.

Hundar, i motsats till vuxna människor, är inte långsinta. Zelda kommer inte att anklaga mig nästa år, eller nästa, för att jag släppte henne i parken utan att veta vilka hundar som var där. Hon kommer inte att anklaga mig för att jag fortsatte att gå dit, fast hon tydligt visade att hon inte ville. Hon kommer inte att gå på hundmiddagar och byta berättelser om hur fantasilösa och hemska de olika ägarna är. Hon kommer inte att titta snett på mig framöver därför att hon plötsligt kommer att tänka på hur jag lämnade henne där i trappan i förrgår.

Jag är förlåten, idag är idag. Och i morse träffade hon en liten Yorkshireterrier som hon gärna ville umgås med, och en Fransk Bulldoggsvalp som hon hade velat lära känna närmare, men eftersom han inte var färdigvaccinerad får det vänta. Det är ju inte så att hon inte kommer att träffa några hundar alls, om vi låter bli att gå till parkerna. Det kryllar av hundar i vår närmiljö!

Bild: Zelda umgås på sina egna villkor, nov. 08.

Nu ger vi oss...

Igår bestämde jag mig för att inte tvinga Zelda att umgås med hundar hon inte vill umgås med. Det var på tiden.
Såhär var det: på vägen upp till Observatorielunden stannade hon, satte sig ner och tittade på mig. Inte skulle vi väl upp till hundarna. Jag fortsatte att gå. Jo det skulle vi.
Hon satt kvar. Jag fortsatte att gå. Viljornas kamp hade inletts.
Jag gömde mig bakom en buske och spanade på henne genom grenarna. Hon satt och såg beklämd ut, verkade inte veta var jag fanns.
Hon kommer nog staxt tänkte jag.
Det gjorde hon inte. Hon satt kvar, människor gick förbi, hon bara satt litet hopkrupet och såg sig ängsligt om.
Det var förstås en vinnande strategi, till slut stod jag inte ut längre, jag gick tillbaka ner mot henne. Hon kom när jag ropde, jag kopplade henne, och så gick vi upp tillsammans. Jag försökte verka positiv "Kom igen, Poppy är nog där!"
Zelda följde visserligen med, men hela hunden slokade.
Och ja, Poppy var där, men det var också ett antal större, delvis okända hundar som kom farande. Zelda stretade bakåt i kopplet. Jag motade undan hundarna så gott det gick. Efter en liten stund gick Poppys husse och jag undan, jag släppte Zelda som for runt och lekte med Poppy, en glädje som blev kortvarig för en söt liten Lagottotik som vi inte stött på tidigare ville vara med. Det blev för mycket för Zelda som la iväg som en rem nerför trappan igen, hemåt, med Lagotton efter sig. Båda försvann utom synhåll, vilket oroade mig litet - mest för Lagotton, Zelda springer inte ut i gatan (i alla fall vet hon att hon inte ska göra det, vilket i och för sig inte är samma sak.)
Lagotton kom tillbaka efter en kort stund, och jag letade rätt på Zelda som nu satt på ungefär samma ställe där hon hade stannat på uppvägen.

Det var bara att konstatera att hon hade haft rätt, jag hade haft fel.

Hon gillar inte att umgås med många större hundar som springer fritt. Det måste jag respektera. Det kommer inte att gå över, och vad är det egentligen för mening med att begära detta av henne? Går vi till parken för hennes skull eller för min? Det är ju inget självändamål att hon ska idka cocktailpartyumgänge med okända hundar. Hon umgås gärna med sina kompisar, eller andra små hundar, helst sådana med lång päls... Så får det bli framöver.