Första rapporten!

Första rapporten har redan kommit! Allt har gått bra. Zelda har inte klagat, hon har haft fullt upp med att leka med syster Emma, i bild.
Som synes har Maria även hunnit frisera henne!
(Zelda är den cremefärgade, Emma den mer grå...)

Hem till mamma...

I morgon reser jag till USA. Jag ska arbeta på distans, och Zelda ska vara hos sin uppfödare Maria. Även detta är väldigt spännande. Kommer hon att tycka om att plötsligt ha en riktig hundflock att umgås med? Kommer hon att tycka att de andra är mest till besvär, och bli lättad när hon får bli ensamhund igen? Den som har hund och reser till ställen dit hunden inte kan följa med behöver ett andra hem till hunden - ett hundpensionat där hunden trivs, hos släkt eller vänner... eller hos hundens uppfödare som ju känner både rasen och hunden, och som antagligen är minst lika mån om att den ska ha det bra som ägaren själv...
Maria kommer att rapportera per mail, så ni som följer bloggen kommer inte att behöva vänta tills jag kommit tillbaks för att få reda på hur det går.
Klart är att Zelda blev aningen överväldigad när ett helt gäng glada kineser - inklusive hennes mamma, syster och bror - hälsade vänligt men nyfiket...

I bild: Maria (människa), Zelda (med tofs), Zeldas mamma Nicki (utan tofs).

First dog i USA?

"Obama family dog 'a major issue'" kan vi läsa idag. Den blivande presidentens döttrar ska få en hund, och nu är frågan vilken sort de ska välja. Yngsta dottern är allergisk, därför ska hunden vara av en allergivänlig ras. De vill också gärna ha en omplaceringshund. Jag får en impuls att göra som en del afrikanska mödrar som skickar iväg sina barn till ett annat land i förhoppningen om en bättre framtid. Det kanske skulle passa Zelda att bli first dog? Hon gillar barn, låter sig lyftas, bäras och kläs i dockkläder. Hon är stabilt rumsren, tycker om människor (skulle aldrig bita någon förbipasserande statschef), skäller ytterst litet, hårar inte. Hon är rolig, söt och rätt lydig.
Kunde det vara mer perfekt?
Skämt åsido hoppas jag att de inte väljer en CC. CC är en hund som kräver ovanligt mycket tidig socialisering för att inte bli skygg. Den hund presidenten väljer kommer omedelbart att bli extremt populär, och oseriösa uppfödare kommer att växa upp som svampar ur jorden. Jag har läst berättelser om så kallade backyard breeders i USA som säljer CC valpar som blir så rädda när de ser en människa att de springer in i väggar och möbler eftersom de har tillbringat hela sin uppväxt i en bur, utomhus, utan egentlig kontakt med andra än mamman och syskonen.

PS. Det har hänt några gånger att sådant jag skrivit på skämt, eller avsett som ironi, har tagits på allvar av dem som läst. Zelda är naturligtvis inte till salu, inte ens till familjen Obama (däremot är är hennes helsyster tillgänglig, det kunde kanske vara något?). Jag är dessutom övertygad om att Zelda som nu är skräddarsydd för det liv hon lever här och nu har det bättre med mig än hon hade haft det någon annanstans, inklusive Vita Huset. (Ur ett hundperspektiv finns det ju en gräns för hur mycket bättre livet blir om ägarna har mycket pengar - Zelda får redan bästa tänkbara kost, de veterinärbesök hon ska ha, och hon skulle nog inte bli gladare av äkta diamanter på halsbandet...)

I bild: Morfar Tibery som valp , med mor och bror

Morfar upp i dagen!

Det här är Zeldas morfar, Family Songs Tibery, som har invandrat från Slovakien. Zelda blir mer och mer lik Tibery, vilket jag tycker är väldigt kul, precis så hoppas jag att hon kommer att se ut när hon får sin vuxenpäls.

I andras ögon...

Igår morse när Zelda o jag kom ut vid 7-tiden träffade vi för ovanlighetens skull en annan liten hund. Det var en smäväxt Jack Russeltik, även den 8 månader. Hundarna fann varandra så gott som direkt, och for runt på trottoaren med viftande svansar.
"Att du kan ha henne lös", sa terrierns ägare imponerat. "Om jag släppte min skulle hon försvinna direkt."
"Det är rasen", svarade jag litet blygsamt, "Hon vill inte sticka iväg." Ägaren såg inte övertygad ut, och jag kan förstå honom. När det kommer en annan hund säger jag till Zelda att stanna. Det gör hon, men hon hade gjort det även utan att bli tillsagd. Det kan se ut som magi, eller väldigt effektiv hunduppfostran, men det är det inte. Fast litet glassigt är det ju...
Mindre glassigt blev det på kvällen. Vi gick för ovanlighetens skull till parken där det brukar samlas många hundar vd tiotiden. Zelda ville inte. Vi gick i alla fall.
Hon gömmer sig bakom mina ben, ett antal rätt stora hundar kommer farande, snälla visserligen, men stora och delvis okända. Jag föser undan dem så att Zelda ska uppleva att jagjhar kontroll över situationen. Det går halvbra, det finns fler hundar än jag har armar.
En hundägare som jag inte har talat med tidigare påpekar att jag skrämmer Zelda genom att signallera att de andra hundarna är farliga, att jag borde låta henne sköta sina kontakter med de andra på egen hand. Jag svarar att jag har prövat det, men att det resulterade i att hon flydde, och att de andra tog upp jakten. Att jag inte alls är rädd för de andra hundarna, tvärsom, och försöker förmedla det till Zelda, men att jag samtidigt vill att hon ska känna sig trygg med att jag kan ta hand om skrämmande hundar...
Han köpte inte mitt arbgument.
"Kan hon leka med några hundar?" frågar han i anklagande ton.
"Javisst, men hon umgås helst med sådana som är i hennes egen storlek."
"Är det hon eller du som tycker att det ska vara så?"
"Hurdudu - om jag fick bestämma hade hon inte blivit det minsta stressad av att stora hundar kommer springande mot henne. Nu är det inte jag som bestämmer."
Han tittade på mig med beklagande blick, uppenbarligen helt övertygad om att jag hade skapat Zeldas ovilja att leka med hundar som väger tio gånger mer än hon gör, och att jag inte had någon insikt i mitt eget beteende.
Det var förvånansvärt irriterande...

Om den nakna varianten av CC...

En liten reflektion över Zeldas hårlösa släktingar...

"Professional pet."

Nej, det är inte Zelda, det är en beskrivning av en intressant liten hund från Madagaskar - Coton de Tulear. Den har många likheter med CC: "hår" och inte päls, den kan födas med mörka tecken (som Zelda), men bleknar snabbt, precis som Zelda gjort. Hårsäckarna måste ha en gen för melaninsyntes som slås av efter några månader - intressant.
Hursomhelst verkar det som om små vita hundar kommit till Madagascar redan på 14-15 hundratalet när europeerna började utforska världen. Tillhörde de första någon spansk adelsdam vars skepp förliste utanför Madagascar? Var de kanske skeppshundar, som man tror att CC var - arbetande hundar som tog möss och råttor, och som även gick att äta om det knep?
Vem vet. Klart är i alla fall att de små vita hundarna inte bara överlevde, utan blev statusprylar för hovet och adeln där, som hade ensamrätt på att få äga dem.
Undrar hur nära släkt CC och Coton de T. är? Deras historia låter likartad (fanns ombord på fartyg redan på femtonhundratalet). Deras päls/hår verkat vara likadant, och deras personligheter beskrivs också som likartade...
Det som jag tycker är mest intressant är att människor uppenbarligen har blivit så förtjusta i den flygiga vita pälsen som de här små hundarna har, trots att den är rätt opraktisk jämfört med en vanlig hundpäls...
En av dess märkliga egenskaper är förresten att den lyser. Igår var Zelda nybadad, och medan vi väntade på tunnelbanan såg hon ut att ha en svag ljuskälla inom sig. Ett litet kallt ljus, som månens en klar natt, hade jag i andra änden av kopplet.