Underbar hanvalp på 4 månader, blandras mellan schäfer o labrador söker nytt hem pga av jobb på heltid.

Läser fortfarande tvångsmässigt hundannonser. Så gott som dagligen skaffar jag mig en överblick över de hundar som blivit över, dem de nuvarande ägarna har tröttnat på eller inte förmår behålla. Just nu verkar många som haft en valp över sommaren upptäcka att de faktiskt börjar arbeta.
Heltid.
Vilken oförutsedd utveckling!

Så hunden måste bort. Sorgligt både för valpen och för ägarna som förväntansfullt bar hem sin söta valp för åtta korta veckor sedan.
Det är svårt att inte klandra den som säljer en valp till en köpare som inte har tänkt igenom hur hundens dagar ska se ut efter sommaren. Svårt att inte tycka att hundköparen borde ha tagit reda på vad en valp på fyra månader klarar av...

När jag hämtade Nestor på Hundstallet satt han i samma rastgård som en ungefär jämnårig (6 månader) Dobermanblandning. Den valpen hade lämnats ensam i tio timmar varje dag, berättade personalen, och fått stryk när ägarna kom hem och upptäckte att han hade kissat o bajsat inomhus. De lämnade in honom med kommentaren att han inte gick att uppfostra...

Dagen efter.

Hur vet vi vad vi eller ngn annan har lärt oss/sig? Enligt en artikel jag just har läst kan vi inte veta det förrän dagen efter - då först har hjärnan hunnit sortera och organisera dagens händelser. Det kan leda till vi vaknar med kunskaper eller färdigheter vi inte hade när vi somnade.
Kanske är det därför Zelda gick perfekt i kopplet igår, efter katastrofkvällen i förrgår?

Hund. Flockmedlem. Barn. Kompis. Allt. Arbetsredskap. Tävlingsredskap.

Ja det är mycket vi kan ha en hund till. Det är många roller som hunden kan spela, och den roll vi ger vår vår hund kommer att betyda mycket för hur vi behandlar den.
På kafeet härom dagen tittade kvinnan bakom disken på Zelda.
"Vad söt hon är - hon är förstås ditt allt!"
Jag svarade:
"Hon är inte mitt allt - hon är min hund."
Kvinnan nickade, aningen överraskat.
"Så bra!"

Det var ingen som någonsin frågade mig om Nestor var mitt allt. För att jag var yngre? För att jag ofta hade ett eller fler barn i släptåg? För att han inte var en så uppenbar "älska-mig" hund på utsidan?

Vi definierar vår hund med vårt språk, med vår hjärnbark. Jag gissar att hunden inte kan göra likadant. Den måste hantera oss med de redskap den har, och hur det ser ut inne i hundens huvud kan vi inte veta, men kanske ana oss till om vi är tillräckligt lyhörda och inte fastnar i de begränsningar som uppstår när vi kategoriserar omvärlden. Kognitiv bias, kallas det när vi har lättare att uppfatta sådant som stämmer med det vi tror att vi ska se/höra/känna.

Så det jag ser är min alldeles egna och skräddarsydda bild av Zelda, jag skapar henne med min uppmärksamhet, med mina tankar. Då spelar det roll om jag ser henne som en "flockmedlem", som min lilla fyrbenta dotter, eller som en blivande agilitystjärna som ska formas redan från dag ett. Tycker just nu att "kompis" låter bra...

Titelförslag: Självkännedom genom hundägande? Hunden som katalysator för självkännedom? Lär känna dig själv genom din hund?

Hund? Häst?

Zelda går som en häst igen på kvällen - långsamt ut, snabbt hem. Hon verkar vara litet mörkrädd (hon behöver vänja sig vid att gå i mörker).
I kväll blev jag irriterad. På vägen ut gick hon lugnt, men på väg hem rusade hon framåt, jag stannade och sa dessutom nej när hon drog. Två steg senare var det likadant igen. Och igen. Om jag vände och gick tillbaka (bort) så gick hon hur fint som helst, men så snart vi vände hemåt så var vi där igen.
Konflikt.
Hon drar framåt för att hon tycker att det är skrämmande att vara ute i mörkret. Hennes oro blir inte bättre av att jag bråkar med henne. Dessutom känns det extremt fånigt (dömande tanke, jag vet) att bråka med en pytteliten hund som inte kan ta till sig det man säger. Till slut tappade jag humöret och ryckte till i kopplet.
(Jo, jag skäms, men så var det).
I det läget gav jag upp, och bar henne sista biten.
Det här påminner också om hur hon har utvecklats - första veckorna var det såhär varenda gång vi gick ut...
Det kan inte var lätt att väga 4 kg och att ha en vuxen människa i andra änden av kopplet...

Ledarskap? Lärarskap?

Intet är som dekonstruktionens fröjder... Har just läst "Alfasyndromet" där Anders Hallgren dekonstruerar begreppen dominans, ledarskap, och rangordning.
Andres H nämner inte Cesar Millan med namn, men som jag läser hans bok är den en replik/kommentar/protest mot Millans sätt att beskriva maktbalansen mellan människan och hunden.
Boken är ytterst läsvärd, och den får mig att tänka, igen, på Jan Eliassons kloka ord: "Använd den kunskap ni har - det finns alldeles för mycket oanvänd kunskap..."

Det finns mycket kunskap om inlärning, om hundars beteende, om vargars beteende (i den mån det är relevant). Den kunskapen finns på universiteten, vars vargforskare lever intill vargar, registrerar deras beteende och tolkar sina observationer utifrån vedertagna vetenskapliga metoder. Hundforskare belyser olika aspekter av hundars beteende. Det finns massor av kunskap hos uppfödare som har sett mängder av tikar och mängder av valpar. Kunskap finns inom psykologin där det ständigt forskas kring inlärning, eller inom psykiatrin/psykoterapin där vi har utvecklat metoder för att hjälpa patienter träna sig själva i att sluta med oönskade beteenden.

Problemet är att den här kunskapen är komplex, ibland svåråtkomlig, och den ger sällan något enkelt svar av typen: gör såhär. Det är alldeles för många faktorer som behöver vägas in. Med våra patienter kan det ta månader att göra en tillräckligt omfattande analys av exempelvis beteendet att skära sig för att det sedan ska gå att arbeta fram alternativ, hitta "stopp-punkter", och kunna bromsa sig. (Det betyder inte att vi inte försöker från dag ett, men det är många faktorer som påverkar ett beteende, och de kan dessutom variera i styrka över dygnet. De kan påverkas av mättnad och av nykterhetsgrad, av hur frisk eller sjuk individen är, av om hon har sovit eller legat vaken under natten, av om hon har rört på sig eller stannat i sängen hela dagen... Det var bara några faktorer vi kan behöva ha kläm på, det finns fler...)

Jag tyckte att det fanns mycket att hämta i Cesar Millans bok, särskilt uppskattade jag hans inställning att det är vi människor som skapar hundar som inte vet hur de ska bete sig, och att det därför är vårt ansvar att försöka hjälpa dem att komma rätt igen. Vidare hans betoning av vikten av att gå med sin hund. Jag gissar att hans betoning på hundens behov av fysisk aktivitet och av att komma ut och uppleva världen har varit till stor nytta för många hundar i USA där promenader uppenbarligen inte är något naturligt inslag i vardagen för många. Han är betydligt mer nyanserad i skrift än i de åskådarvänliga klipp vi ser i hans TV-program.

När det gäller rangordning och dominans är det dock bättre att läsa Anders Hallgrens bok om man vill bli uppdaterad...

Hos Memea nr 3.

Igår talade vi en hel del om att säga nej och om att sätta gränser. Jag är fortfarande för mesig, för otydlig, säger Memea.
Jag vet.
När det gäller att dra i kopplet påpekade Memea att Zelda antagligen inte uppfattar att jag inte tycker att hon ska dra i kopplet bara för att jag stannar. Jag måste berätta för henne att detta är ngt jag inte gillar. Jag såg en liten träningsvideo där tränaren hade ett flexikoppel och konstaterade att det var så bra eftersom hunden inte kunde koppla ihop det tråkiga som hände - tvärstopp - med ägaren som dessutom skulle se till att vara vänd bort från hunden när det tog stopp. Vad signallerar det?
"Det är inte jag, det är gud, eller naturlagarna som bestämmer var du ska gå."
Är det det budskapet jag vill förmedla till Zelda? Nej. Det är ju faktiskt jag som inte vill ha en hund som drar i kopplet, det är väl inget att hymla med? Särskilt inte inför hunden. Så jag ska fortsättningsvis säga till (ajaj eller sur harkling) när hon drar iväg, det är ju trots allt jag som har bestämt hur jag vill att hon ska uppföra sig när hon är kopplad. Det här är för övrigt ett mycket litet problem, hon drar sällan, och oftast kortvarigt, men det är en intressant principfråga. Just här har jag ju min största utmaning med just den här hunden: att våga säga till, fast hon varit så ängslig, fast hon tar åt sig så snabbt.
Beträffande ligga kvar frågade jag Memea när jag kunde förvänta mig att Zelda skulle kunna klara det. Svaret blev kort och enkelt: nu.
Zelda hade vandrat runt på upptäcktsfärd i Memeas hus - nu ropade jag på henne och sa till henne att lägga sig vid mina fötter. Det gjorde hon. Sedan skulle jag klappa litet försiktigt på henne, och visa med handen att hon skulle ligga kvar ifall hon försökte resa sig. Det gjorde jag, och då till min stora överraskning sjönk hon tillbaka i liggande och låg kvar. Hon har mer kapacitet än jag tror, mer än jag utnyttjar!

Våra andra uppgifter var att ha lärt henne ligg - vilket ju gick på första försöket, nu sitter det stabilt. Vidare att fortsätta att träna inkallning, vilket fortfarande går bra. Att skvallertrana har som sagt inte fungerat särskilt bra, men att träna små tricks och balans har vi gjort - Zelda tycker det är kul!

Tummen upp, med andra ord.

Sedan gick vi ut och övade "bakom", vilket helt enkelt betyder att Zelda ska gå bakom mig i stället för framför eller vid sidan. Praktiskt i många sammanhang! Vi gjorde även trekantsövningen som finns beskriven i Memeas senaste bok (se bild). Zelda skulle först sitta och vänta medan jag gick en liten bit bort. Sedan skulle hon komma till mig för att få ett "varsågod" och efter det fick hon springa till Memea som hade litet kalkon i handen. Till min stora glädje fungerade det direkt!

Jag insåg plötsligt hur mycket Zelda har lärt sig sedan sist - och hur mycket bättre vi känner varandra. Solsken i hjärtat!

Memea, träff nr 3.

Idag ska vi träffa Memea igen, och redovisa vad vi åstadkommit sedan sist. Skvallerträningen har jag inte lyckats med, men mycket annat gå åt rätt håll.
Jag funderar på vad jag upplever som det största problemet just nu. Inte så mycket, som tur är. Det jag hest skulle vilja att hon kunde är "ligg och stanna", så att jag skulle kunna lägga henne vid behov, och att hon skulle vänta i lugn o ro tills det var dags att gå.
Hon kan visserligen "ligg", och hon kan "vänta", men bara en liten stund.
Ska bli intressant att höra vad Memea säger!