Orsak och verkan?

Igår la Zelda sig för när soffkanten. Hon somnade, sträckte litet på sig, och föll. På vägen ner slog hon huvudet i soffbordet med en smäll.
Elände. Pip och gny. Jag försökte att inte ömka henne, det gick väl halvbra.
Det här hände vis sextiden på kvällen. När vi sedan gick ut vid nio var hon tillbaka i sin tidigare vaksamhet/oro. Hon var spänd, hade öronen så långt bakåt som möjligt, svansen ner. Människor som kom mot oss fick henne att stanna och titta ängsligt, helst ville hon bara hem.
Så nu undrar jag om hennes tröskel för vad som är skrämmande sänktes av att hon blev rädd/fick ont, om jag trots allt ömkade för mycket och fick henne att uppleva sig som liten och utsatt, eller om det kanske bara är ovant för henne att vara ute i de allt mörkare kvällarna...
Vem vet.
Det blev i alla fall en påminnelse om hur mycket hon har utvecklats under de här månaderna!

Vad en gäspning kan säga...

Vad känner en hund? Inbillar vi oss att hunden förstår oss bättre än den gör, som icke-hundägare ofta hävdar, eller har vi verkligen den känslomässiga kontakt som vi upplever så starkt? Hur ska vi få reda på det?
Nu kommer det hjälp från ett oväntat håll: den vanliga gäspningen.
Tidigare studier har visat ett samband mellan empatisk förmåga hos människor, och hur lätt de blir "smittade" av att andra gäspar. Idag läser jag om en motsvarande studie som gjorts på hundar. Det visar sig att när försökspersonerna gäspade så gäspade ofta försökshundarna också. Om människorna bara öppnade munnen gäspade hundarna inte.
Slutsatsen blir att hundens spegelneuron läser av vårt kroppsspråk, och synkroniserar hundens känsloläge med människans.
En poäng till oss hundägare! Och så otippat att det skulle vara en så vanlig företeelse som en gäspning som gav oss första experimentella beviset för att det vi upplever faktiskt finns, och inte bara är ett resultat av önsketänkande...

Om konsten att inte säga nej...

Om Cane Corso står det ofta att hundarna, trots sin storlek, är känsliga och att de helst ska tränas med positiv förstärkning. Jag skulle rekommendera att den som vill lyckas med en Cane Corso börjar med att skaffa sig en Chinese Crested. Bättre lärare kan man inte få!
Zelda förstärker mig varje gång jag håller träningen helt positiv (går det bra får hon en belöning, får hon hjärnsläpp och gör något annat än det jag vill att hon ska göra så kommer ingen belöning). Hon deltar då med stor entusiasm, viftar på svansen, försöker lista ut vad jag vill att hon ska göra. Ibland är det jag som får hjärnsläpp och säger "nej!" när hon inte gör som jag hade tänkt (t.ex. att hon kommer fast jag hade sagt att hon skulle stanna). Nejet tolkar hon som att nu, av någon obegriplig anledning, får hon inte träna längre. Svansen sjunker ner och hon blir osäker, och därmed oemmottaglig för ytterligare träning för en stund. På det sättet blir jag omedelbart bestraffad om jag tappar mitt fokus på att arbeta med positiv förstärkning. Bättre lärare kan man nog inte få, jag har i stort sett slutat helt! I motsats till sin ägare är hon totalt konsekvent - varenda gång jag reagerar negativt slutar hon samarbeta. Tack Zelda - jag vet ju dessutom att negativa konsekvenser är helt meningslösa - det är uppenbart att hon gör så gott hon kan. Lika uppenbart att hon glömmer, eller att jag är otydlig. Det blir ju inte bätter av bestraffning.
Det är ju så att grunderna behöver nötas in om och om igen. Jag känner så väl igen detta från terapin - när en patient lyckats med någonting som är svårt för henne två eller tre gånger börjar både hon och terapeuten förvänta sig att hon ska klara liknande svårigheter utan några större problem i framtiden. Det gör hon nästan aldrig, och den som inte inser detta blir lätt besviken, arg och uppgiven. Det för inte terapin framåt. Det gäller istället att låta de första lyckade gångerna ge hopp inför det fortsatta arbetet, då är det lättare att jobba på, konsekvent och med tillförsikt.
Foto: Göran Kåver

Orättvist beskylld...

Igår var den nytvättade vardagsrumsmattan fuktig. Hur var det möjligt? Jag tyckte att jag hade hållit Zelda under uppsikt kontinuerligt utom när hon just hade kissat ute. Men mattan var fuktig, det gick inte att komma ifrån. Så jag tvättade den, Zelda deltog med entusiasm. (Det var ju alldeles för sent att klaga på henne..). För att mattan skulle torka vek jag upp den, och nu när vi kom hem var golvet fullt med små vattendroppar där mattan hade legat.
Det var inte Zelda som hade blött ner mattan, det var fåglarna! Det stänker när de badar, och mattan ligger nu närmre fågelburen än tidigare.
Det betyder att det har gått rätt många dager utan missöden inomhus vilket är väldigt skönt!!!
I bild: boven i dramat.

Vad gör Cane Corson med resten av sin hjärna?

Här är en bild av en fullvuxen Cane Corso och en människa, för skalan. Det ser ut som om hundens huvud, och därmed hans hjärna, skulle vara minst lika stora som människans.
Zelda har en mycket mindre hjärna.
Väldigt mycket mindre.
Ändå kan den uppenbarligen lösa samma uppgifter, lika snabbt, som Cane Corsohjärnan. Är inte det litet märkligt? Visserligen är Cane Corsokroppen större, men antalet muskler är ju detsamma, det är samma signaler som ska ut från hjärnan när hunden ska springa, hoppa eller äta. Det är uppenbarligen inte svårare att lösa livets utmaningar med en liten hjärna - varför då ha en som är stor? Hjärnor är dyrbara att underhålla. Är kanske antalet neuron detsamma, kanske har Zelda en snitsig miniatyriserad variant?
Som tur är finns det svar på frågan - vilken blivande veterinär som helst kan säkert berätta hur det är. Det här är en underbar konsekvens av att leva i just den här tiden - vi behöver inte gissa, hårt arbetande vetenskapsmän/kvinnor har tagit reda på hur det ligger till. Jag återkommer om detta!

I natt drömde jag om Zelda (antar jag). I en rad med skyltdockor som var uppklädda på alla möjliga sätt fanns det en med bar överkropp - en manlig docka, och det var på hans släta bröstkorg som jag skulle skriva vår relationshistoria, definiera vårt förhållande. Zelda och jag hade en något traumatisk dag igår - vi knallade iväg för att titta på Prideparaden. Hon gick i koppel som en ängel, verkade inte vara särskilt besvärad av att bli blöt. Sedan gick det bara utför. Paraden inleddes med en bunt enorma och ovanligt högljudda motorcyklar. Det var trångt. Hon blev rädd. Så småningom kom musik på hög volym, visselpipor, och mer kallt vatten ovanifrån. Jag tog upp henne, höll henne innanför regnjackan, men hon skakade i hela kroppen, tittade bort, försökte stänga omvärlden ute. Jag gav upp rätt snart och gick hem, men då blev hon så uppvarvad att hon inte kunde gå överhuvudtaget utan vara rusade hit och dit. Till slut fick jag bära henne. Det här känner jag igen sedan tidigare, och från mina patienter. Det vore bra med ett kommando som betyder "lugna ner dig, samla ihop dig" - men jag var inte kreativ nog att komma på något just då.

Efteråt försökte jag fundera igenom situationen. Var det dumt att ta md henne? Nej, hon ska kunna följa med överallt, inklusive gatufester m.m. Borde hon ha haft ett regnplagg (det hade ju jag) så att hon inte skulle bli så kall? Antagligen. I motsats till många andra hundar har hon ingen underull i sin tunna päls så hon blir blöt in på huden redan vid första droppen. Skulle jag ha stannat kvar, väntat ut henne så att hon hade börjar intressera sig för omgivningen? Kanske, men regnet tilltog och hon frös.

Hon är redan oerhört känslig för min sinnesstämning. Om jag kastar ett misstänksamt öga på henne - du behöver väl inte kissa, du tänker väl inte kissa? - så kommer hon av sig direkt. Hon sätter sig och tittar uppmärksamt tillbaka. Det är som att ha en liten radar riktad rakt mot sitt ansikte, eller sitt hjärta.

Så jag funderar en hel del på vår relation, på hur den ska bli så trygg som möjligt för henne, på hur jag ska kunna ta tillvara hennes reaktiva lilla natur. Därav drömmen, antar jag...
Eller så handlade den om någon helt annan...

"Loss" och vacker tass...

Nu tränar vi loss - det har inte riktigt gått tidigare eftersom Zelda mestadels har släppt det hon haft i munnen så snart jag har tittat på henne. Nu är hon morskare, och hon har börjat springa iväg med sådant hon vill behålla.
Så nu beväpnar jag mig med något riktigt gott, och går fram till henne medan hon t.ex. gnager på ett tuggben och säger "loss". Hon släpper tuggbenet och tar ostbiten. Duktig hund! Osv.
Sedan har vi haft ett genombrott: för första gången sa hon till att hon ville gå ut i morse. Vi satt i köket med dörren till resten av våningen stängd. Hon gick mot dörren, gnällde litet. Ner på gården i ilfart (jag hoppades att det var dit hon ville, det hade lika gärna kunnat vara att hon var sugen på en leksak som låg i något annat rum.) Men mirakulöst nog rusade hon till hörnet som blivit utedass för valp och gjorde det hon skulle. Tänk att man kan bli så uppmuntrad för en sådan sak!
Sedan har vi börjat med "tass". Igår höll jag en bit godis i handen och gav den inte till henne förränn hon la sin tass på min hand. Efter några minuter hade hon räknat ut hur hon skulle göra för att få handen att öppna sig som genom magi - innan hon kom på hur hon skulle göra la hon sig och tittade intensivt på mig - "Jag ligger. Ser du inte att jag ligger? Varför kommer det inget godis?" Jag var ståndaktig och väntade utan att göra någonting. Då började hon testa andra sätt att komma åt godiset, och efter en liten stund försökte hon krafsa upp handen. Bingo - godis och beröm. Idag kommer hon ihåg precis vad vi gjorde igår, och lägger tassen på min hand direkt.
Det är väldigt kul att se hur hon problemlöser. CC beskrivs ofta som mycket lättlärd, men svårstyrd. Det är lätt för dem att förstå vad de ska göra, men inte alltid lätt att få dem att göra det...

Gå i koppel... igen...

Har insett att det inte behövs en strategi utan många för att få det jag vill ha: en hund som inte drar i kopplet. När vi kommer ut vill hon exempelvis numera gärna rusa iväg framåt. Det visar sig att det bara behövs att jag säger "gå fint" för att hon ska koncentrera sig på mig och inte på det som väntar längre fram. (Låter kanske uppenbart, men jag har omedvetet delat upp promenaden mentalt. Vi går dit vi ska. Där tränar vi litet. Jag har glömt att omedelbart använda hennes nya färdigheter i vardagen där de behövs. Det här låter pinsamt dumt, men jag tror inte att jag är ensam om att trassla till det för mig i onödan...)

När jag går målmedvetet följer hon utan problem, travar på vid min sida. Så snart jag blir ofokuserad tappar hon också fokus och börjar se sig om efter andra roliga saker att intressera sig för. Jag måste få bättre kläm på vilka signaler jag skickar till henne!