Om makt och ansvar...

När och hur ofta tar vi oss rättigheten att tvinga hunden till något den absolut inte vill, och som inte är nödvändigt? Något att fundera över...

Ny tävling!

"5 sekunder ligger inte långt bort..." Tack Jeanette för de uppmuntrande orden! Som ni förstår är det 5 sekunder som hunden ska hålla i apporten. Här kommer veckans tävling: Om Zelda och jag tränar dagligen - hur lång tid kommer det att ta innan hon kan hålla den i 5 sekunder?
Och, ni som vet - ska vi träna på position samtidigt, eller är det bättre att ta det sedan, när hon väl håller apporten tills jag säger till? (Det är lättare för henne när hon sitter framför mig.)
Ledtråd: jag tycker att det är svårt att höja ribban när vi tränar, och Zelda är helt ointresserad av att hålla en träbit i munnen...

Lydnad - vem hade kunnat tro det?

Vi har börjat träna litet försiktigt för att kunna tävla i lydnadsklass 1 (lägsta). I momentet "apportering" ska hunden sitta, ta tag i apportbocken på kommando, och hålla den tills den blir ombedd att släppa. Den ska alltså inte ta så mycket som ett steg!
Såhär långt har vi kommit. Vi ska nu lägga på ett kommando: "Ta den", och förlänga tiden som hon håller kvar den. Vi har fått jobba en del med detta eftersom hon varken griper eller håller av sig själv. (Vilket gör att släppandet är mycket lätt för oss, medan det för flertalet hundar är det svåraste - " Vad? Ska du ha tillbaka den? Njaa, jag tror nog att jag behåller den ett litet tag till")
PS. När jag tittar på klippet ser jag att jag nästan trycker in apporten i Zeldas mun - det hade jag ingen aning om att jag gjorde, och det ska jag genast sluta med! Nyttigt att se sig utifrån!

Besök på kenneln

Igår var vi och hälsade på Gerd, Nemis uppfödare. Nemi hoppade, pussade, visade tydligt att det var ett kärt återseende. Dagen till ära hade hon lånat en av Zeldas rosetter.
Zelda var med kompisarna Théa och Lisa.
Gerd frågade om jag inte skulle låta pälsen växa på Nemis öron eftersom de står så bra (Ju starkare öron, ju mer päls orkar de bära upp). Det blir nog inte så - de är så uttrycksfulla som de är, jag vill inte skymma deras alla små rörelser...
I bild: Nemi, brorsan Ragamuffin Romeo (Muffin) som jag tycker har riktigt syskontycke. Det är även han på "fart" bilden.

Har ni testat "myggan"?

Här gäller det för valpen att sitta still medan godiset kommer närmare och närmare... Om valpen hoppar upp mot handen försvinnner godiset, men när den behärskar sig kommer godbiten till slut ända fram! För vissa är det SVÅRT!

Och Zelda i motljus...

Två nybadade hundar

som har sprungit i parken... Obs tassarna... (klickbar bild...)

Vuxenfrilla...

Idag har Nemi blivit uppsnoddad för första gången. För dem som inte har pälshund betyder det helt enkelt att jag har satt upp håret i en tofs så att hon inte ska få det i ögonen. Konstigt nog har hon inte reagerat alls - i motsats till Zelda i samma ålder som kliade av alla snoddar och annat jag prövade med så snart jag vände ryggen till....
Foto: Framifrån och från sidan...

Slyngelkurs... (Uppföljning av valpkursen)

Och så har vi varit på Slyngelkurs (det är Nemi som är slyngeln) på Eva Bodfäldt Education. Heldag lördag och söndag - vi är alla utmattade...
Oerhört intressant att få höra olika hundars livsöden - vad sägs exempelvis om en Basenji som matte Mia Löwbeer hämtat hem från Kongo? En Lurcher från Irland? Varje hund finns i en spännande social kontext - tack alla som berättade om sina hundar, och tack Carina för inspiration och kunskap!

Blivande stjärnfotografer i Observatorielunden...

Här kommer nästa: Angelica Tånneryd! (Se lördagen 25/9)
Nu behövs det bara tre till för att det ska bli tävling!

Parcourshunden Zelda...

Igår hittade vi de här stenarna....

Spökleken?

Nej, mer forskning, den här gången av Paolo Mongillo och medarbetare vid Universitetet i Padua (Italien). Det visar sig att hundarna han undersökte hade svårare att känna igen sin ägare när ägarens ansikte inte syntes. Den slutsatsen drar han av att hundarna inte följde sin ägare lika mycket när ägaren hade en påse över huvudet som när de inte hade det, och att de inte satta sig lika ofta vid den dörr som ägaren lämat rummet genom.
En annan tolkning skulle kunna vara att om vi inte visar något intrsses för hunden (inte ser på den) så tappar den intresset för oss.
Ska läsa hela artikeln, har bara sett ett sammandrag. Men kul idé!
Ska testa hur Zelda och Nemi reagerar på en "spökmatte"!

Bild från BBC

Zelda på masterskurs i Etologi

Kenth Svartberg forskar på hundars personlighet, nu håller han en masterskurs vid Stockholm Universitet. Studenterna behövde träffa olika hundar, och Zelda var en av dem.
Här ser ni hur Kenth undersöker Zeldas benägenhet att leka med honom.
Zelda är, helt förutsebart, inte intresserad. Studenterna gav henne också låååga poäng på leklust (fast de hade kanske gjort en annan bedömning om de hade gjort en hemma-hos undersökning. Zelda leker bäst i miljöer där hon inte tycker att hon behöver hålla koll på att det inte händer något otrevligt som att det kommer en unghund av någon stor ras farande).
Sissi från Hunduddens träningscenter håller i kopplet.
Det var för övrigt regnigt, blåsigt och kallt. Jag är glad att Zelda ville delta överhuvudtaget. (Hon på sig en vindtät allvädersoverall som ni ser, naturligtvis inte fleecefodrad).

Nemi 6 månader!

Idag fyller Nemi 6 månader.
Jag börjar kunna ana vad det kommer att bli av henne. Först av allt blir hon liten. En cc-tik ska helst vara mellan 23 och 30 cm i mankhöjd (Zelda är 32), och Nemi mäter nu 27 cm, men hon verkar mindre...
Hennes öron kommer att stå, hennes färg är fortfarande oklar men hon blir nog inte vit.
Hon är energisk och mycket meddelsam - hon skäller, piper, gnyr och grymtar. Ibland låter hon som en fågel, men framförallt låter hon. Mycket. Länge. Hon går ibland runt och småskäller för sig själv, ungefär som vissa människor som pratar med sig själva medan de rör sig runt i bostaden.
När Nemi vill något (det händer ofta) skäller hon uppfordrande, när hon hör något skäller hon som den larmhund hon är, när hon drömmer skäller hon i sömnen.
Hon är arbetsvillig och läraktig, det är nästan så att jag tycker att hon hade behövt en duktigare matte - med henne är det bara jag som är den begränsande faktorn.
Och nu ska jag hämta henne, jag vill inte att hon ska så vid dörren och skälla.

Det var väl det jag anade...

När Zelda var nyopererad vägde hon 6,1 kg, och var alldeles perfekt - varken för mager eller för rund.
Idag vägde jag henne igen: 6,4.
Det har faktiskt känts att hon har blivit tyngre, så nu måste jag nog tänka om beträffande maten. Hon har haft fri tillgång till sitt torrfoder och ätit som hon har velat, vilket jag tycker har varit väldigt skönt.
Stackars Zelda - hoppas att hon inte ska behöva vara hungrig resten av livet...

Impulsköpt en till hund...

Ja vad ska man säga - jag kunde inte motstå den här lilla väskan (!) som rymmer en nyckel och ett kontokort...

Hemma bra men borta bäst...

Igår var Nemi och Zelda hos grannen Agneta under dagen - Zelda blir alltid glad när vi ringer på hos Agneta, och Nemi fann sig också väl tillrätta!
Tack!

Veckans Casper:

Om Casper ska stå på en stubbe så ska den vara STOR...

Mer om råttor.

Viltstigar finns det gott om i skogen, men har ni sett en råttstig? Den här finns utanför Handelshögskolan i Stockholm, den är tungt trafikerad på nätterna! (Klicka på bilden så syns stigen tydligare.)
Nemi spårar entusiastiskt fram och tillbaka, och har ibland jagat upp en ouppmärksam råtta i närmaste träd. (Jo, de klättrar ofta upp istället för att dyka ner i närmaste hål).
Kan det bero på att de ofta träffar på hundar, men i stort aldrig katter???

Kvällens råtta.

Vi ser ofta råttor på kvällspromenaden, men kvällens råtta var litet ovanlig. Den kom upp ur papperskorgen, såg sig sakta om, och knallade sedan iväg på räcket bort mot trädgrenen. Den gick rätt långsamt fast den såg ut att vara ung och frisk, den verkade närmast spankulera. Framme vid trädet såg den sig om igen, och gled sedan över i grenverket med en elegant och smidig rörelse. Det rasslade en aning i löven, och sedan var den försvunnen.
Ja så kan det vara att gå på kvällspromenad i Stockholm.

En till!

Den här lilla tiken blev nyligen bästa valp på en stor utställning i Holland. Det är första gången jag sett en valp som påminner om Nemi!


I bild: Lesley-Anne Down of Roxys Pride vid 5 1/2 månader, och som nyfödd.

En, två, tre, fyra...

Olga Da Polgas doggblogg får mig alltid att tänka på Harry Martinssons ord om hur vi ser på det som finns runtomkring oss: "Ögat är vår största gåva. Den som låter sina ögon stirra döda,
den människan försummar sin andes fönsterplats"
Olga da Polga ser sina hundar, och vi får vara med! Inspirerande. Här kommer en bild ur hennes blogg (med tillstånd) som är mer åt det skämtsamma hållet. Det blir ibland trassligt med två hundar och två koppel, men jag inser nu att jag inte har något att klaga på - så här kan det bli för den som har fyra...

Och igår var vi på biblioteket i Götene...

Zelda visar att inte alla nakenhundar är nakna, och att de kan ligga tyst och lugnt när det behövs... Hon har nu lärt sig att applåder betyder att det är dags att vakna, så hon sätter sig upp, gäspar, viftar på svansen och gör sig beredd att hoppa ner.
Under dagen hälsade vi på bekanta/vänner, det har varit en väldigt lyckad utflykt.

Hotellfrukost i Skara.

Igår var Zelda och jag på biblioteket i Skara, idag ska vi till Götene. Zelda gör intryck på människor hon träffar för första gången, de säger att hon har en så mild och ovanlig utstrålning. Hon ligger snällt medan jag talar, går sedan fram till dem som ropar på henne och låter sig klappas...
Hotellfrukostar är bland det bästa jag vet - så här trevligt (och gott) hade vi det i morse på Stadshotellet i Skara.

I morse...

I morse slet en söt men lite bänglig Ridgebackvalp sig, och sprang efter Nemi.
Nemi skrek och flydde.
Här kommer nu en stor skillnad mellan Nemi och Zelda. Zelda verkade drabbas av panik i sådana situationer - hon sprang rakt fram, bort från mig, och kunde rusa rakt in i ett staket eller försvinna över horisonten. Nemi sprang i en båge och satte sig mellan mina fötter.
Det tog sedan tio sekunder för henne att lugna sig och bete sig som vanligt - för Zelda kunde det ta flera dagar, längre efter värstingtillfället med Samoyeden...

Ridgebacken som är en alldeles ovanligt charmfull och karismatisk sexmånadersvalp fick mig också att vara glad över att jag inte har en hund som är starkare än jag själv - varken Zelda med sina sex kilo eller Nemi med sina tre kommer någonsin att kunna rycka loss kopplet ur mina händer...
När jag letade efter en bild på en Ridgebackvalp hittade jag denna som egentligen inte har så mycket med inlägget att göra, men som jag bara inte kan motstå. Valpen heter Emerald Isle's Braveheart, och båda hans föräldrar tävlar framgånsrikt i agility.

Snällasnällasnällasnälla....

När Nemi böjar grymta och småskälla klockan två på natten när jag sover som djupast tänker jag snälla snälla låt det vara så att hon bara drömmer. Låt henne inte behöva gå ut just nu.
Men det är aldrig så att hon bara drömmer, jag måste upp, på med kläderna, och så sällar vi oss till skaran som står och tömmer sina blåsor runt vårt hus. De andra är människor, männen ställer sig ogenerat lite varsomhelst, och nästa morgon får hundarna skulden. (Vi bor som ni kanske anar nära en pub).
Bild: Egentligen hade jag velat lägga upp bilder på de människor jag ser, dagligen, som inte vet skillnaden mellan en park och en toalett, men det blir tre bilder av Nemis nya halsband istället. (Ett taget med blixt så att reflexerna syns, ett utan, och ett där hon har det på sig). Vi går nu över till halvstryp (som dock inte stryper när det är som mest åtdraget, sitter bara så att hon inte kan backa ur). Detta på grund av att hennes päls nu blivit så lång att den börjar tova under halsbandet, så nu ska halsbandet bara vara på när vi är ute.

Nemi, stämningsbild...

Shoppat loss...

Idag har vi varit i Farsta, på CityPet som har ett STORT sortiment av pälsvårdsprodukter! Orkade knappt bära hem mina diverse fynd. Första testbadet blir idag, spännande!

Surprise!

Äntligen börjar Nemi bli så stor att hon kan följa med på riktiga promenader. I kväll överraskade jag hundarna med en skogspromenad - vi gick i Lilljanssskogen, det var ganska mörkt och vi mötte inte en enda människa på den lilla promenadvägen.
Det var magiskt - vilken kväll! Tack Zelda och Nemi - utan er hade det inte blivit av.
Har ingen bild, ni får använda er fantasi.

Farligt lågstatus att skriva hundböcker...

Idag, längst bak i DN, skriver Bengt Ohlsson om ett besök i en "fin" bokhandel.
Jag citerar:
"H hade gått in och frågat efter hundböcker, och den gråmelerade gentlemannen som hade satts på att ta hand om dagens skörd av profilkunder hejdade sig där han tofflade runt till tonerna av John Coltrane. Han gav H en road blick och pekade i en obestämd riktning, och när hon frågade efter en hundbok av Åsa Nilsonne blev vår Coltranestuffande hjälte ännu mer road och sa, med en liten puff ur näsan:
- Jaså, har hon skrivit en sån?"

Ja, det har jag, och jag skäms inte för det och inte för boken. Den handlar ju egentligen om att vara mindful i sina relationer. Den bokhandlare som inte ser något värde i det får stå ut med att kunderna köper boken via Adlibris eller Bokus i stället...

Kvinnligt nätverk!

Idag har vi besökt det kvinnliga nätverket Emira. Nemi fick följa med, det var aningen äventyrligt, men utmärkt social träning...

Kinesisk medicinalhund...

För ovanlighetens skull har jag varit litet krasslig de senaste dagarna. Hundarna, framförallt Zelda, har varit bekymrade och beskyddande. De har velat ligga nära, de har slickat och uppmuntrat och hållit sig lugna och stilla.
Jag undrar om de har en särskild ämnesomsättning när de är nära någon som är sjuk - det har känts som om det stod ett helande kraftfält runt dem, särskilt Zelda.
Så nu mår jag bättre!
De vackra kudden med katten på har jag fått av en god vän som är duktig på att brodera!
(Det kanske inte syns så bra, men jag ligger i soffan med Zelda vid fötterna och Nemi på magen, de bytte plats ibland...)

Salukivalparna - så gick det!

Minns ni vinthundarna som skulle avlivas? Det har gått bra - läs berättelsen här!
Det är dyrt att registrera, id-märka, veterinärbesiktiga och vaccinera valpar. En hund har skickats tillbaka till sin uppfödare i USA. Salukiringen har generöst stått för alla kostnader. Jag har lämnat ett bidrag till deras fond för de omhändertagna hundarna. Om någon annan vill göra detsamma är deras pg 110091-6, skriv "till fond för de omhänder tagna salukisarna".
Bild: en av valparna, inte längre på väg att avlivas.

När hunden har "fel" temperament...

Det kom en kommentar till inlägget där Zelda och Nemi springer.
Anonym som har två hundar skriver:
"Tyvärr är jag inte förälskad i någondera, vilket ger skuldkänslor. Om man kunde göra sig av med hundar för att de visar sig ha "fel" temperament? Kan man?"
Mitt spontana svar blir JA. Om hunden är för pigg, eller inte tillräckligt pigg, eller för ointresserad av att träna, eller kräver mer träning än ägaren orkar med - varför inte försöka hitta ett nytt hem där hunden blir uppskattad för den den är, ett hem vars krav stämmer med hundens personlighet?
Varför ska detta vara så förbjudet? Det låter trist både för Anonym och hundarna att leva i en relation där hundarna upplevs som "fel". I ett annat sammanhang vore de säkert helt rätt. Och jag skulle unna både Anonym och alla andra hundägare att få vara riktigt nöjda och glada när de är med sin hund! Då finns det bara två möjligheter om man inte vill fastna i sitt missnöje och sin besvikelse: att antingen ändra sin bild av hur en hund ska vara, eller att byta till en hund med bättre passform.
PS Idag passerade vi två halvvuxna Borzoivalpar på en smal gång och Nemi sa ingenting... (hon hade fullt upp med att äta små kycklingbitar). Så det går framåt...

Caspersöndag!

Casper mäter nu hela 86 över manken. Han går som sagt en freestylekurs vilket verkar vara lika kul för en GD som för en CC...
Dagens feelgoodklipp!

Allt i sin ordning!

I går var Zelda på efterkontroll hos veterinären. För ovanlighetens skull ville hon inte hälsa - hon ställde sig under en stol och tittade på Tove med anklagande och litet misstänksam blick: "Ånej, jag minns minsann hur det gick förra gången vi träffades".
Hursomhelst är allt i sin ordning, och jag fick reda på att det för det mesta inte blir några förändringar av pälskvaliteten på småhundar som Zelda, och att det tar upp till ett år innan det går att säga säkert om/hur pälsen påverkats av ingreppet.
I morgon ska vi vara statister när TV4 gör ett reportage om Hunduddens träningscenter, sändning i Nyhetsmorgon kl 9.30.
Bild från igår - Zelda rör sig helt obehindrat!

... och medan jag ändå är i farten ...

...är det en räv? Nej, det är Nemi....

Ber om ursäkt

för den inte så vackra bilden i förra inlägget.
Såhär ska det se ut, foton från i morse. De är klickbara ifall ni vill se dem i större detalj!

Till salu.

Igår var Nemi till salu.
Billigt.
Hur kan det finnas så mycket ljud i en så liten hund? Hon skällde på allt och alla, och försökte bita en bekant som satte sig på huk och ville klappa.
Hoppas att den här dagen blir bättre.
(Fast i dialektikens namn måste jag komma ihåg att det var mycket länge sedan det hände någon olycka inomhus, att hon är oerhöert träningsvillig och att hon nu sover hela nätterna...)